Ledarutbildning eller flum?

2018-09-19

Jag sitter på ett möte med anställningsnämnden på universitetet för att lyssna på en intervju med en professorskandidat och hör personen beskriva sig själv som orange. Det är en hänvisning till den populära (och väl kritiserade) personlighetsindelningen i fyra färger (röd, gul, grön, blå), dvs. DISC-analysen. Kanske har hen gått en ledarutbildning. Jag har under min tid i universitetsvärlden gått några ledarutbildningar där innehållet varierat beroende på modet. I mitten av 1990-talet och tidigt 2000-tal var det gestaltterapi medan det nu under sent 2010-tal har det varit mera Jung, MBTI och DISC.

Jag förvånas ofta över två saker. För det första hur positiva andra människor är till dessa utbildningar. För det andra hur ofta jag vantrivs på utbildningarna. Jag blir rastlös och vill hellre göra annat. Jag sitter ofta och önskar mig mer inslag av fakta och teori om sådana arbetsplatser och organisationer som vi är verksamma inom (i vårt fall alltså universiteten och akademin i stort). Visst har kurserna ibland konkreta exempel på problem och aspekter som vi möter i vår vardagliga arbetsmiljö och det blir konstruktiva diskussioner kolleger emellan om hur vi kan bli bättre på att hantera dem.

Men allt för ofta möts jag av långa pass med terapi, teater, rollspel och övningar där vi ska sitta i ring och reflektera. Ibland känns det till och med som när jag var med på dagis med mina barn och fick göra namnormen. Det är också en del inslag om ledarskap där enkla kategorier bekräftar våra föreställningar eller kanske till och med vår egen förträfflighet. Jag är väl medveten om att ovanstående text tydligt placerar in mig i en färg eller bokstavskombination (men jag säger inte vilken) eller kan tolkas som en projektion, att problemet snarare sitter hos mig än i ledarutbildningarna. Men jag kan ändå inte låta bli att undra varför universiteten har en sådan förkärlek för flum.

Nej, nu är jag orättvis. Jag har egentligen inte något emot ledarutbildningar. Jag vet att universiteten liksom andra organisationer är betjänta av att personer på ledande positioner då och då reflekterar över sig själva som chefer och ledare och får lära sig hur grupper och organisationer fungerar. Men vi är vuxna erfarna akademiker och utbildningarna bör placeras i en realistisk kontext och på en nivå där vi kan mötas och utbyta erfarenheter. I min roll som prodekan träffar jag ofta på situationer där jag ser att vi kan bli bättre på att skapa professionella och dynamiska organisationer. Det dyker ständigt upp nya utmaningar och behov av nya kunskaper.

7 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • David

    Hej och tack för ett välskrivet inlägg,

    Jag är professor på ett stort svenskt universitet och har tvingats gå flera ledarskapskurser som del av min meritering. Det som slog mig är den nästan totala bristen på evidens för effekt av dessa utbildningar samt den ofta bristande seriositeten och tveksamma meriteringen bland de inhyrda konsulterna/lärarna.

    Huvudproblemet är dock att man lagt utbildningarna på en alltför teoretisk nivå som varit extremt svår att applicera i sitt vardagliga ledarskap. Den enda utbildning jag härmed haft hjälp av är FHs UGL, som fokuserar mycket på praktik i olika konstellationer av grupper. Även här är nog evidensen för effekt tveksam, men det fanns i alla fall ett seriöst och väl beprövat koncept.

    2018.09.20

  • Thomas Frisell

    Jag har inte själv deltagit i mitt universitets (Karolinska Institutets) ledarutbildning, så jag kan inte uttala mig om den. Men jag känner helt igen det du beskriver från KIs seminarier i saker som mångfald, och förstås från olika institutionsdagar där "inspirationsföreläsare" bjudits in. Tyvärr också från våra pedagogikkurser! Det är tydligt att dessa moment handlar mer om att sätta en bock i en ruta (medarbetare erbjuds ledarskapsutbildning: check!) än att erbjuda något av egentlig substans. Visst kan det ändå bli bra diskussioner med kollegor, precis som Lena beskriver, men nog är det märkligt att vi i dessa situationer förväntas sluta bete oss som de vetenskapligt tränade personer vi är!

    2018.09.20

  • Per Runeson

    Ett stort värde i ledarskapskurser, liksom pedagogiska kurser, är när man träffar kolleger från andra discipliner och kan dela erfarenheter. Det är ofta mer värdefullt än det specifika ämnesinnehållet.

    När det gäller ledarskapets förutsättningar, så slår det mig ofta att akademiskt ledarskap är mycket mer besläktat med förutsättningarna i kyrkan och andra typer av ideellt baserad verksamhet, än de kommersiella förebilder som lyfts fram i managementböckerna.

    2018.09.20

  • Inger Lövkrona

    Hej Lena, vid Lunds universitet har vi (haft) en sådan utbildning som du efterlyser, AKKA, ett genusintegrerat ledarskapsprogram. Du kan läsa om programmet i Värdegrundsarbete i akademin - med erfarenheter från Lunds universitet, Red. Tomas Brage och Inger Lövkrona. denna skrift innehåller också en hel del annat som vi har gjort/gör i Lund.

    2018.09.20

  • Wouter van der Wijngaart, Professor at KTH

    I am sorry to hear about your bad experience, but I'm not sure what your message is. That you work at a university that provides poor leadership education? My reaction on your blog is motivated by the risk that you demotivate other academians to further educate themselves. And, My God, do many of us need this! I have personally learned a lot from my leadership education where we would work with theatre, role games and small group discussions focused on our own daily environment and problems, and I would recommend them to my colleagues.

    2018.09.20

  • Nils Dahlbäck

    Vi är många som delar Per Runesons uppfattning att det som var mest givande i såväl ledarskapskurser som pedagogiska kurser var diskussionerna och erfarenhetsutbytet med andra kursdeltagare, medan däremot kursinnehållet som sådant var tämligen verklighetsfrämmande, bland annat eftersom det ofta lärs ut av personer utan egen verksamhetskompetens av undervisning och forskning på universitet och högskolor, eller som hade lämnat den verksamheten sedan länge.
    Borde inte slutsatsen vara självklar. Kompetensutveckling sker bäst genom erfarenhetsutbyte mellan kollegor, och kurser inom dessa områden borde ha sitt fokus på detta, och inte på diverse "teorier" utan vetenskapligt stöd.
    Till skillnad från professor van der Wijngaart är min uppfattning och erfarenhet att det är inte inlägg som Lena Abrahamssons blogg som gör unga kollegor omotiverade till kurser i ledarskap eller universitetspedagogik, utan det är just de kurser som Abrahamsson kritiserar som gör att mina yngre kollegor uttrycker obefintlig motivation att gå fler av dessa kurser. Om de inte på de flesta lärosäten var obligatoriska för att vara behörig till högre akademiska poster som docent eller professor tror jag kursdeltagandet på dessa skulle minska avsevärt.
    Kollegialt kunskaps- och erfarenhetsutbyte är universitetens främsta kompetensutvecklingsmotor, för såväl individer som för verksamheten som helhet. Det borde det också kunna vara när det gäller ledarskap och undervisning.

    2018.09.21

  • Morten Nørholm, docent i pedagogik

    Tack för ett utmärkt inlägg! Jag håller fullständigt med. Även jag har varit tvungen att delta i inte bara ledarskapskurser, utan alla möjliga kurser med alldeles för lite förklaringar och alldeles för mycket halvideologiska praktiska (ledarskaps‑)teorier.

    Som exempel på en analys av ledarskap skrev jag i 2009 artikeln "Selskabstømning i akademiet" till tidskriftet Praktiske Grunde: http://www.praktiskegrunde.dk/2009/praktiskegrunde(2009-3e)noerholm.pdf. Jag analyserade sättet som dekanus vid Danmarks Pædagogiske Universitetsskole använde en klassisk artikel av Immanuel Kant för att argumentera för vissa administrativa tilltak, d v s för sina politiska/ledarskaps‑ ändamål. Och jag ger en förklaring på en egentligt pedagogisk funktion av det jag kallar selskabstømning i akademitet.

    Dessutom skrev jag i 2005 en artikel till tidskriftet Social Work & Society som diskuterar funktion av att praktikerutbildninger nästan enbart innehåller praktiska teorier som fungerar som en ledsagande diskurs, ett gemensamt ordförråd som man ska känna till, och som varken ger praktiska kompetenser till det praktiska arbetet som ledsagande diskursen talar om, eller ger teoretiska förklaringar på detta arbete - eller på en ledsagande diskurs: "What is the Relation between Human Practical Action and an Accompanying Discourse?": https://www.socwork.net/sws/article/view/209/470

    2018.09.24