Högt pris för öppen konkurrens

2018-05-16

Jag brukar tycka att det är bra med öppen och transparent konkurrens vid finansiering av extern forskning. Tävlingsmomentet och de noggranna sakkunniggranskningarna kan driva kvalitet och tvinga fram prioriteringar. Jag brukar också trösta mig med att ansökningsarbetet och dess förberedelser även stimulerar den fria forskningen. Det innebär nya tankar, analyser och kreativa perspektiv – som vi har nytta av även om projektet inte blir verklighet.

Men transaktionskostnaderna i forskningsfinansieringen är höga. En beviljandegrad på 8 procent betyder att en forskargrupp måste skriva tolv ansökningar för varje beviljad. Det innebär att det i snitt krävs en ansökan i månaden för att få en av dem beviljad per år. Om vi leker med tanken att varje ansökan kräver några veckors arbete kan det kosta sammanlagt över en miljon kronor att få en ansökan beviljad. Jag tror nog inte att en enskild forskargrupp lägger ned en månads heltidsarbete på varje ansökan, men om vi adderar ihop forskarnas arbete med de sakkunnigas och forskningsadministratörernas arbete med ansökan så tror jag att det kan vara en rimlig beräkning.

Vi fortsätter vårt tankeexperiment med att konstatera att den ansökan som blir beviljad vanligen inte omfattar mer än ungefär en miljon om året. Det är alltså ungefär lika mycket som ansökningsskrivandet under året kostar. Är det rimligt att transaktionskostnaden är lika stor som intäkten? Till råga på eländet kräver vissa forskningsfinansiärer medfinansiering från lärosäten.

Som vice ordförande i ett av de statliga forskningsråden (Forte) är jag mycket trygg med systemet och vet att bra projekt får pengar från forskningsråden. Jag gillar inte när regeringen och forskningsfinansiärer delar ut pengar ”ogranskat” till enskilda lärosäten, grupper eller personer. Sådant öppnar upp för enkelspårighet, subjektivitet och snedfördelningar. Jag gillar inte heller satsningar på stora forskningsprogram där väldigt mycket pengar går till några få grupperingar med ”de bästa meriterna”. Det låser upp forskningsmedel under lång tid, konserverar systemet och begränsar mångfalden. Men när förhållandena blir så här extrema måste vi kanske tänka om.

Att dela ut pengarna direkt till universiteten är inte optimalt men det kanske ändå är mer effektivt än det nuvarande systemet där hälften går till transaktionskostnader. Ett annat sätt att minska antalet ansökningar i systemet kan vara att begränsa vilka som får söka forskningsprojekt. Kanske bara professorer och att varje professor dessutom bara får skicka in ett begränsat antal ansökningar per år, till exempel tre (totalt på alla statliga forskningsfinansiärer). Jag ser ingen enkel lösning. Som bekant pågår Styr och resursutredningen (Struten) där diskussioner förs om att öka andelen basanslag i relation till extern finansiering. Det behövs dock klara direktiv för att hålla transaktionskostnaderna i schack. Inte mer är 5 procent kan vara ett utmanande mål.