Det kittlande eller det solida

2012-06-15

Åtminstone inom mitt intresseområde är publikationer i topptidskrifterna Science och Nature oftast besvikelser. Två huvudgenrer kan skönjas. Den ena genren är ekonomiska laboratorieexperiment med utomordentligt svag validitet i förhållande till de verkliga fenomen de påstås belysa. Den andra genren är evolutionära matematiska modeller vars antaganden är så uppenbart oriktiga att ingen rimligen kan sätta någon tilltro till slutsatserna. Det gemensamma för dessa vetenskapligt svaga men högt publicerade artiklar är ett grandiost anslag: något jättestort och vagt definierat fenomen (exempelvis mänskligt samarbete) kan förklaras med någon väldigt specifik mekanism (exempelvis att några studenter i ett schweiziskt labb har visat sig villiga att avstå några öre av sin ersättning för att någon annan deltagare ska få ytterligare några öre mindre). Det är läsvänligt och kittlande. Det är kvällstidningsmässigt. Och tyvärr tror jag att vetenskapen missgynnas av att det spektakulära går före det kritiska tänkandet.

Jag fick egen inblick i processen för ett par år sedan. En samarbetspartner i ett europeiskt projekt organiserade en turnering för forskare från hela världen. Forskarna tävlade genom att skicka in ”sociala inlärningsstrategier”, regler för att styra en agent i en artificiell värld. Agenten ska försöka tjäna så många poäng som möjligt. I varje steg kan agenten antingen använda en metod att tjäna poäng som den känner till, eller hitta på en ny metod, eller observera vilken metod någon annan använder. Jag var med och hittade på reglerna för turneringen och blev därför medförfattare på artikeln.

Den vinnande strategin visade sig vara att agenten först hittar på en egen metod och därefter med optimalt beräknade mellanrum observerar andra agenter och ser om någon råkar ha en bättre metod. Däremellan använder agenten den bästa metod den känner för att tjäna så många poäng som möjligt.

I min förra blogg skrev jag om kritisk utvärdering som en viktig förklaring till mänsklighetens snabba kulturella framsteg. Den vinnande strategin är helt enkelt en form av denna kritiska utvärdering, specifikt optimerad för precis den artificiella värld som användes i turneringen.

Visst var det lite festligt att hundra forskare tävlade om att skicka in tävlingsbidrag! Och visst skänkte det lite logisk tillfredställelse att förstå varför den vinnande strategin var bäst för just den artificiella värld som vi hade specificerat. Men någon ytterligare insikt i de processer som formar mänsklig kultur kan jag inte se att turneringen gav. För det första vore det otroligt om den artificiella värld vi skapade för turneringen skulle ha någon vidare överensstämmelse med den mänskliga världen. Och om världarna mot förmodan skulle överensstämma återstår frågan varför den optimala strategin skulle ha något att göra med hur människor faktiskt beter sig – med tanke på att 99 av 100 forskare som försökte komma på den optimala strategin inte lyckades verkar ju denna strategi inte vara intuitiv för människor. (Forskare är också människor!)

Det spektakulära i att anordna en turnering, och artikelns antydningar om att resultaten på något sätt har bäring på att förstå mänsklighetens framgångar, räckte för att tidskriften Science skulle publicera artikeln. Men riktiga vetenskapliga framsteg om beteende och kultur tror jag uppstår genom en annan sorts forskning, där små och väldefinierade men relevanta frågor besvaras ordentligt med adekvata metoder som håller för kritisk granskning gentemot mot den samlade kunskapen på området. Jag skulle önska att Science och Nature premierade det solida framför det kittlande.