Hur utformar man ett doktorandprojekt?

2017-09-11

Tidigare har jag bloggat om hur man kan förlora tid i forskningsprojekt, om forskningsfinansiering och om betydelsen av att ha tillgång till lokal infrastruktur. Men något som är ännu mera centralt för en forskargrupp är hur vi strukturerar projekten så att de blir så effektiva som möjligt. Och hur utbildar vi samtidigt våra doktorander till duktiga, självständiga forskare?

Jag ser en möjlig konflikt mellan att fokusera på tidseffektivitet och resultat i ett forskningsprojekt och att prioritera utbildningen av doktoranderna till självständiga forskare. Detta dilemma blir uppenbart när jag som handledare ska välja hur doktorandprojekt struktureras. Som jag ser det finns det olika sätt att strukturera ett doktorandprojekt, här följer två exempel.

En möjlighet är att doktoranden själv utformar och utför forskningsprojekten med mer eller mindre stöd från handledaren. Ett sådant fritt och individuellt strukturerat projekt är inte speciellt tidsoptimerat för att snabbt resultera i publikationer. Det kanske dröjer tre-fyra år innan man landat i något som kan publiceras. Å andra sidan leder det troligen till att doktorandens självständighet utvecklas, något som vi traditionellt ser som ett viktigt moment att utvärdera vid disputationen.

Ett annat sätt att strukturera doktorandprojekt är genom gruppbaserad forskning. Då utvecklas delar av projekten i samarbete mellan doktorander och forskare inom samma forskargrupp eller olika forskargrupper. Det här upplägget gör det möjligt att lära av varandra. Samtidigt blir vägen från ide till publikation kortare eftersom fler personer med olika kompetens ”hjälps åt” mot ett gemensamt mål. En möjlig risk med det här tillvägagångssättet är att det individuella momentet, det individuella bidraget, inte alltid blir så synligt. Å andra sidan kan ett starkt forskarteam med tre-sex personer driva projekten från ide till publikation mycket fortare, vilket ökar möjligheten för forskningen att få stort genomslag.

I min forskargrupp försöker jag att strukturera doktorandprojekten så att det både finns individuella projekt som doktoranden försöker att driva själv, men också mer integrerade projektet som är beroende av samverkan med andra personer inom min eller andras forskargrupper. Hur framgångsrikt det här upplägget är får opponent och betygskommitté bedöma när mina två första doktorander, Tina Gschneidtner och Victor Gray, ska försvara sina avhandlingar senare i september.