Konsten att få flyt i forskningen

2017-08-28

Mitt senaste blogginlägg handlade om forskningsfinansiering, hur finansieringssystemet påverkar hur jag kan genomföra min forskning. Den här gången handlar det om att se inåt: hur kan jag som forskare se till att jag och mitt team gör framsteg så tidseffektivt som möjligt?

I min forskargrupp jobbar vi experimentellt med att syntetisera molekyler, nanopartiklar och material för olika tillämpningar. I vår verksamhet använder vi olika typer av experimentell utrustning och också ganska många instrument för analys av de molekyler och material som vi tillverkar. Ett typiskt projekt börjar med en idé, och sen handlar projektet om att förverkliga iden genom experiment där vi tillverkar nya material och analyser där vi undersöker hur bra de nya materialen fungerar. Ofta är analysdelen ganska komplex och vi behöver då avancerade instrument och samverkan med andra forskare för att förstå hur våra material fungerar.

För att forskningen ska flyta på så effektivt som möjligt så handlar det om att cykeln: idé => experiment => analys => ny idé, kan genomföras så snabbt som möjligt. Det finns många orsaker till att projekten stannar upp. För doktoranden eller forskaren som genomför experimenten kan oklarheter som rör hur experimenten ska utföras, tillgången till handledare eller planeringen lätt göra att projekten går långsammare än det kunde ha gjort.

En annan viktig fråga gäller tillgången till analysmetoder. Finns de ”in house” eller måste man skicka iväg prover till någon samarbetspartner eller för extern analys för att få de svar man behöver för att komma vidare? Och hur tillgängliga är de instrument som finns ”in house”? Hur kan man få utbildning i och tillgång till dem? För min forskning är det superviktigt att ha tillgång till många analysmetoder lokalt, annars är det nästan omöjligt att göra kemi- och materialforskning lika effektivt som de forskare ute i världen som vi konkurrerar med. Därför har vi på Chalmers under senare år bildat olika ”infrastrukturlaboratorier” vars instrument delas mellan forskargrupper. De som använder instrumenten betalar en avgift och de är tillgängliga för forskare från hela Sverige. Mest känd är kanske infrastrukturen för nanofabrikation (MC2), men numera finns också Chalmers Material analys laboratorium (bildat 2014) och Chalmers Mass Spectroscopy Infrastructure (bildat 2016)

För oss är centraliseringen av infrastruktur delvis ny. Det blir intressant att se hur detta påverkar hur vi kan bedriva vår forskning framöver. Förhoppningsvis leder det till ökad kvalitet och impact. Jag tror att en viktig poäng med dessa infrastrukturlaboratorier är att de skapas och används i samverkan mellan flera forskargrupper. Det gör användningen mer ekonomisk, men innebär också att man skapar mötesplatser där nya idéer kan uppstå. Jag tror att det är en nödvändig investering att skapa och underhålla lokala infrastrukturer som dessa. Det behövs för att kunna omsätta idéer i nya material och tekniker så snabbt som möjligt.