Universiteten behöver nya anställningsformer

2018-08-28

Som nydisputerad hade jag den oändliga turen att bli anställd som, först, timanställd och sedan vikarie för en biträdande studierektor. I tre omgångar blev jag återanställd på årsbasis och slutligen utlasad från arbetsplatsen. Det var vad jag hade förväntat mig, och under tiden hade jag hunnit skriva forskningsansökningar, undervisa, få en postdoktortjänst och utveckla ett nytt utbildningsprogram.

Det var tur att jag fick ett vikariat, inte bara i en professionell bemärkelse. Jag skrev färdigt min avhandling som ensam mamma, med  försörjnings- och omvårdnadsansvar för två barn, då ett och fem år gamla. Såhär i efterhand vet jag inte hur jag lyckades att skriva färdigt det där sista halvåret när allt bara måste klaffa. Det är ett faktum att utan familj och vänner som logistiskt stöd hade jag inte blivit färdig, liksom att om jag inte fått ett arbete som kunde försörja mig och döttrarna efter disputationen, så hade jag troligtvis inte kunnat fortsätta på universitetet alls.

Det behövs nya anställningsformer på universitetet, med riktade anslag och riktade meriteringstjänster för undervisning för unga forskare. Facket kräver – på goda grunder – stramare anställningsprocedurer där alla tjänster utlyses och transparenta processer där formella meriter går före lokala kontakter. Men det drar också effektivt undan mattan för alla nydisputerade som tidigare klarat av åren mellan disputation och fast anställning genom att ta på sig tillfälliga undervisningsuppdrag, ofta genom just lokala kontakter.

För små ämnen med få studenter och liten del av de årliga forskningsanslagen verkar ett uppstramat ramverk inte heller leda till fler fasta tjänster. Det beror bland annat på att finansieringen av institutionernas verksamhet i hög grad är beroende av externa faktorer. Faktorer som den tillfälliga tilldelningen av forskningsanslag å ena sidan och en fluktuerande studenttillströmning å andra sidan. De leder till att  små ämnen, för att kunna planera långsiktigt, i första hand anpassar undervisningsmängden efter de redan anställda istället för att expandera.

Och oavsett om det faktiskt utlyses fasta tjänster eller inte, så kommer de flesta nydisputerade inte vara tillräckligt meriterade för att kunna konkurrera om dessa tjänster. De som blir kvar är de som snabbt får forskningsmedel, men det leder i sin tur till att det uppstår två karriärvägar på universitetet, de som går forskningsvägen, och de som huvudsakligen undervisar.

Till detta kommer att resonemanget som utgår från kravet på transparens i processerna, och som ska leda till flera anställningar, i själva verket också är ett implicit krav på flexibilitet på arbetsmarknaden, eftersom det inte tar hänsyn till var de förmenta nya anställningarna skapas. Inom många ämnen finns det bara en arbetsgivare på en ort, så för en nydisputerad innebär ett sådant krav att han eller hon i princip kan förvänta sig att flytta efter disputation, till en ort där det är möjligt att få anställning. Möjligheten att göra det bygger på att den nydisputerade har en familjesituation som tillåter att man pendlar, eller att man helt enkelt inte har någon familj.

Frågan om nya anställningsformer är alltså en fråga som berör breddad rekrytering, möjligheten till att meritera sig som nydisputerad både inom forskning och undervisning, samt institutionernas möjlighet att ha anställda som är på plats och bidrar fullt ut till miljön.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter