Ett fritt universitet måste bygga på kollegialt självstyre

I ett tidigare inlägg skrev jag om humanioras uppgift som det undersökande som rör sig mellan sanning och moral, mellan kunskapsproduktion och samhällspolitiska mål. Med den utgångspunkten blir frågan om universitetets autonomi än mer intressant.

Den nyligen publicerade Struten definierar universitetets autonomi inom en rad områden. Det gäller bland annat förbud mot att direkt lägga sig i utbildningens och forskningens utformning, kopplat till ökat kollegialt styre. Utredningen föreslår vidare en ökad möjlighet till dialog mellan lärosäten och regering för att skapa gemensamma övergripande mål som kan variera mellan olika högskolor. Den förespråkar också en frikoppling av mål från ekonomiska incitamentsstrukturer.

Så långt är allt gott och väl. Ytterst menar de dock att universitetets autonomi handlar om ”den individuella akademiska friheten att utforma forskning och undervisning” (SOU 2019:6, s. 159). En sådan tolkning likställer den akademiska friheten med till exempel yttrandefriheten och förlägger dess utövande på en mycket konkret nivå. Till exempel i besluten om kurser, kursernas innehåll och perspektiv, i besluten om forskningsmiljöer och styrkeområden på institutionsnivå och i förlängningen i konkreta samarbeten mellan miljöer.

Intressant nog, och samtidigt med Strutens diskussion om akademins autonomi, så har enskilda discipliner och institutioner anklagats för att vara ideologiserade. Då framställs hotet mot akademisk frihet inte främst som ett starkt politiskt styre mot vilket kollegialt styre eller individuell bestämmanderätt om sin undervisning kan utgöra en motvikt. Nej, då handlar det snarare om det kollegiala styre som forskare inom vissa discipliner utövar gentemot den individuella akademiska friheten att styra sin forskning och ta beslut om sin undervisning. Den potentiella konflikt som kan ligga i relationen mellan individuell bestämmanderätt och kollegialt styre tas inte upp i Struten.

Med sitt fokus på övergripande politiska styrmedel öppnar Struten istället för en förståelse av universitetets verksamhet som förhåller individer till de beslutsfattare som sätter ramarna. Det innebär att så länge individen har ett grundläggande inflytande på den egna utbildningen och forskningen, så kan linjestyrningen av universitetet i sin helhet fortgå och till och med motiveras av effektivitetsskäl. En sådan akademisk frihet erbjuder inte några lösningar på hur samhällspolitiska mål skall relateras till forskningen, och tillfredsställer heller inte de kritiker som menar att deras individuella akademiska frihet inskränks av det linjestyrningen eller det kollegiala styret.

Om dialogstyrning, så som den föreslås i Struten, ska leda till ökad autonomi så måste de konkreta mål som förhandlas fram vara förankrade i det kollegiala självstyret. Det räcker inte med att skydda individens akademiska frihet att besluta om sin egen forskning och undervisning. Om universitetet på allvar ska vara autonomt och självreglerande så måste besluten som tas vara baserade på demokratiska strukturer som tillåter kollegialt självstyre på alla nivåer. Från lärarlag och institutionsstyrelse, till fakultets- och universitetsledningen. Eftersom kunskapsproduktion åtminstone delvis motiveras av samhällspolitiska mål – då det är skattepengar som finansierar den – så måste beslut om hur övergripande mål ska omsättas i konkret verksamhet tas av det kollektiv som är satta att realisera dem.

Här sammanfaller vetenskapliga ideal med demokratiska: vetenskapliga kontrollmekanismer som reproducerbarhet och transparens klingar ihåligt om den akademiska friheten huvudsakligen består i individens rätt att ta beslut om sin egen forskning och undervisning. Sådana vetenskapliga ideal bör istället ha sin grund i en organisation som, genom demokratisk debatt och representation och där tillhörande ansvarsutkrävande, tar beslut om de konkreta mål som bör styra dess verksamhet.

Det som behövs är inte en högskola med individuella experter, med förmågan att urskilja det objektivt sanna, som tar beslut om sin egen lilla del av verksamheten. Snarare krävs en autonom högskola som organisatoriskt är en arena för att demokratiskt diskutera vilka mål – kortsiktiga såväl som långsiktiga – som ska styra dess verksamhet. I en sådan organisation skulle även de som upplever att forskningen är ideologiskt styrd vara välkomna att föra fram och förhandla de mål som ska styra verksamheten.