Dags att stoppa publiceringshetsen

Det finns många saker man kan säga om publikationsformer inom akademin, men jag kan inte låta bli att förundras över den interna ekonomi som omgärdar boken, redan innan den har blivit publicerad. I min nuvarande anställning har jag inga medel för att till exempel språkgranska boken. Det känns extra tråkigt när arbetsinsatsen bakom boken sträcker sig över nästan tio år.

På flera svenska universitet kompenseras dock publikationer ekonomiskt vid fördelningen av medel till grundforskning. Tanken är att stimulera till publicering och att tydliggöra resultat. Vid ett universitet där forskningsmedel fördelas proportionerligt i relation till publikationer skulle alltså språkgranskningen av mitt bokmanus innebära en investering som ger stora inkomster under flera år framöver för den institution som tar på sig kostnaden i utbyte mot att få registrera publikationen. Det är också vad som har hänt i mitt fall, med konsekvensen att en avsevärd summa pengar kommer att överföras från en institution till en annan. På så vis har jag nu fått min bok språkgranskad.

Men det här systemet innebär samtidigt att institutioner och forskare fastnar i ett slags ackordssystem där de ständigt pressas att höja produktionen, speciellt när tillgången på studenter tryter. Ju mer forskarna publicerar, och gärna i högt rankade tidskrifter som ger fler poäng, desto mer pengar tillfaller institutionen på bekostnad av någon annan. Förutom att det gynnar de discipliner som av tradition har många högt rankade tidskrifter att publicera sig i, så innebär det också att det inte är innehållet som premieras utan mängden publikationer. I media talas det ofta om universitetens smala åsiktskorridorer, och om så är fallet bör orsaken stå att finna i det faktum att publikationer premieras ekonomiskt oavsett kvaliteten på innehållet.

De flesta institutioner uppmanar i det här läget sina forskare att publicera sig mer, ofta genom att skapa ytterligare ett belöningssystem på lägre nivå. Den som publicerar mycket kanske får utökad forskningstid i tjänsten. Problemet är att alla sådana åtgärder förstås bara sätter ytterligare press på alla andra att också producera mer, så att mer forskningstid ändå inte kommer att leda till att institutionen producerar tillräckligt för att finansiera den egna grundforskningen. Det är dags för forskare och institutioner vid de berörda universiteten att börja bedriva klassisk kartellpolitik. Om institutionerna gemensamt satte gränser för hur mycket de ska publicera, eller åtminstone registrerade i den databas som ligger till grund för fördelningsmekanismen, så skulle publiceringshetsen minska och pengarna fördelas lika. Det skulle också ge utrymme för riktiga forskningsresultat.