Förmågan att ta tillvara sin mänsklighet

Förra veckan fick jag ett datum för min disputation, spikningssamtal med dekanen, och deadline för inlämning till tryck för avhandlingen. Det börjar närma sig slutet på min doktorandtid, och det har fått mig att tänka tillbaka på tiden jag haft som doktorand. På de intressanta doktorandkurser jag fått gå, alla fantastiska människor jag fått jobba med.

Jag känner mig stolt över vad jag åstadkommit, men tyvärr börjar jag också ångra en del val. Ett av valen som jag ångrar mest, är att jag genomgående, när jag beskrivit mina experiment och deltagarnas beteende i min avhandling, använt ordet ”participants” istället för ”subjects”.

Ordet ”participants”, ett ord som jag för övrigt skriver fler än 200 gånger i min avhandling, är EXTREMT svårt för mig att stava. Jag måste fokusera något oerhört varje gång jag skriver p-a-r-t-i-c-i-p-a-n-t-s så varje bokstav hamnar på rätt plats. Rytmen spelar stor roll. Och mitt humör.

Den enda tröst jag har, när jag inser hur dålig jag är på att stava, är att det är ett bevis på att jag är en människa, och inte en robot. För när vi säger ”Jag är bara människa” betyder det ofta att jag gör misstag och att jag inte är perfekt. Det betyder inte ”jag är felfri och otroligt begåvad i allt jag tar mig an”.

Även om felfrihet och perfektion kan vara något bra att sträva efter, är det svårt för oss att tävla mot robotar i denna gren. Robotar kan idag köra bilar, detonera bomber och släcka bränder, men också ägna sig åt kreativa sysslor, som att komponera musik och skriva dikter. Jag skulle inte bli förvånad om den första avhandlingen snart skrivs av en robot, med en felfri referenslista och utan ett enda stavfel!

Men det är inte alltid perfektion och felfrihet som ligger bakom vetenskaplig och mänsklig utveckling.

Men det är inte alltid perfektion och felfrihet som ligger bakom vetenskaplig och mänsklig utveckling. Kanske är det just människans ofullkomlighet och förmåga att lära sig av oväntade misstag som är vår största styrka. Penicillinet är ett känt exempel: en kille glömmer en skål med en stafylokockodling framme när han drar på semester. Kommer hem och upptäcker en typ av mögel som hindrat tillväxten av stafylokockerna. Får Nobelpris några år senare.

Det ”mest berömda misslyckade experimentet genom tiderna” sägs ligga till grunden för Einsteins speciella relativitetsteori. En massa fysiker i slutet av 1800-talet var övertygade om att ljusets vågor skulle behöva ett medium – en ljusbärande eter – på samma sätt som ljud behöver ett medium för att bära ljudvågor (till exempel vatten eller luft). När Michelson och Morely bestämmer sig för att göra ett experiment för att undersöka den ljusbärande eterns egenskaper hittar de inga evidens för att det ens finns en ljusbärande eter. Ett klassiskt ”nollresultat”, ett stort anti-klimax för Michelson och Morely, men ett viktigt resultat för den vetenskapliga utvecklingen.

Forskare är, till mångas förvåning, också människor. Det betyder att vi inte kan förutse allt genom teoretiska modeller och kunskap om tidigare forskning. Vi får helt enkelt inte alltid de resultat vi förväntat oss. Dessa exempel visar på vikten av att ta tillvara på sin mänsklighet, genom att lära sig av sina ”misslyckanden” och oförutsedda händelser. Inte bara för personlig utveckling, men också för vetenskaplig och mänsklig utveckling. Om inte annat, för lite inspiration till ett inlägg!