Samtalet om den kreativa paradoxen

2013-12-19

Talkshowledaren: ”Välkommna till kvällens program! Idag ska vi tala om hjärnan, vetenskapen och konstens plats i samhället. Kvällens gäst är Professor Hufvud, som forskar om språkets neurobiologi. Med i studion har vi även mångas favorit, ni vet nog vem jag talar om, javisst – Professor Kropp. För er som inte brukar titta på den här programserien är Professor Kropp idag framförallt är praktiserande psykiater, musiker och konstnär. Men vi börjar med dig, Professor Hufvud. Du har någon gång sagt att vi redan vet det mesta som är värt att veta om hjärnan. Du menar att dagens problem är att kunskapen inte omsätts tillräckligt för att möta samhällets behov. På samma sätt menar många att det redan finns ett överflöd av musik och konst. Vad säger du om påståendet att den moderne konstnären är en kännare snarare än producent? Eller, kanske mer relevant för dig, att den moderne forskaren har några elektroder i ena handen och bloggar med den andra? ”

Professor Hufvud: ”Jag tror att ni har rätt, absolut.”

Talkshowledaren: ”Men, om vi nu vet så mycket om hjärnan, hur funkar den då?”

Professor Hufvud: ”Hjärnan är inget mer märkvärdigt än en hierarkiskt ordnad kategoriserings- och mönsterigenkänningsmaskin. Botten på hierarkien är sinnesintryckens inputregioner. Dessa integreras ihop genom hierarkiernas olika nivåer till en mer komplex och sammansatt upplevelse av verkligheten, som i den fysiska verkligheten motsvaras av aktiviteten på de olika nivåerna. För varje steg i hierarkien som aktiviteten klättrar rör vi oss bort från inputregionerna till mer rikt uppkopplade delar av hjärnbarken, t ex hjässloben och pannloben. Där växlas signalerna sedan tillbaka ner till det motoriska systemet för att styra organismen att hämta nya intryck. Poängen är att röra sig mot nya intryck som hjälper uppdateringen av systemets struktur, så att hjärnan blir en allt bättre modell av verkligheten. När modellen utökas och effektiviseras kan den sammansatta upplevelsen av världen berikas. Livet får mer mening.”

Talkshowledaren: ”Fantastiskt. Jag tror många därhemma har fått ett och annat mysterium löst. Vad säger du om detta, Professor Kropp?”

Professor Kropp: ”Det ligger mycket i din förklaring, Hufvud, men jag tycker nog att din redogörelse är begränsad. Om sanningen ska fram har nog människan förstått mycket mindre om hur hjärnan fungerar än vad de allra flesta tror. Samtidigt är det en svår konst att kunna fråga sig något intressant om hjärnan som någon inte redan frågat sig och dessutom redan besvarat. Mönstret är tillsynes paradoxalt: å ena sidan vet vi nära nog ingenting och å andra sidan vet vi allt vi vill veta. Hur är detta möjligt?”

Talkshowledaren: ”Professor Kropp, er problembeskrivning är utomordentlig. Jag funderar dock om paradoxen är specifik för forskningen, eller om den existerar för all form av kreativ verksamhet?”

Professor Kropp: ”Det har du alldeles rätt i. Den första sidan av paradoxen kan vi kalla för kunskapsillusionen. För någon som inte gör musik eller ritar kan bilder och musik vara otroligt imponerade, nästan som magiska. I takt med att vi lär oss tekniken att framställa konstnärliga verk upplever vi verken som mer alldagliga. Man har lärt sig särskilja beståndsdelarna i verkets komposition och riskerar att se träd snarare än skogar. Den som utvecklat skickligheter inom någon kreativ disciplin känner kanske igen tanken: varför är alla så imponerade och frågvisa? Jag gör bara vad jag alltid gjort, helt utan ansträngning, utan något specifikt mål och utan baktanke. Och utifrån tanken om alla möjliga ljud och möjliga bildvärldar är de befintliga konstnärsskapen i historien relativt enkla och ensidiga. Det finns alltså en slags kunskapsillusion även i konsten.

Den andra sidan av paradoxen kan vi kalla ’det kreativa problemet’. Samtidigt som vi bara utforskat en bråkdel av alla möjliga meningsfulla uttryck kräver det energi att göra något relevant som inte tidigare gjorts. Det man trodde var ett orginellt verk visar sig vara lite för likt en tidig influens man vid det skapande tillfället inte mindes. Konstnärsegot skadas. Ibland verkar det nästan som att man för att vara riktigt kreativ och orginell har en fördel om man inte dykt så djupt i konsthistorien. Så kallad outsiderkonst, tex barns och mentalt sjukas konst, är rik på variation av uttryck och väcker konstupplevelser långt utanför konstens institutioner. ”

Professor Hufvud: ”Utmärkt, Kropp, du har lyckats generalisera en kunskapsparadox till en allmän kreativ paradox. Återigen, jag är imponerad, men ännu inte riktigt nöjd. Paradoxen kliar. Låt mig göra en parallell till språkets neurobiologi för att lösa de tillsynes paradoxala förhållandena.

Det talade språket är en kreativ disciplin som vi alla behärskar. Vi lär oss att förstå språk innan vi lär oss att tala. Den svåraste språkinlärningsuppgiften är att knäcka grammatikens kod. Det börjar med att vi förstår meningar på några ord. Sen lär vi oss säga tvåordsmeningar, treordsmeningar, osv. Utvecklingen av talet verkar vara beroende av språkförståelsens utveckling. Ser ni parallellen? Ju mer vi kan förstå, desto lättare vekar det bli att göra nytt, att producera, exempelvis en mening. Kan det finnas en mer direkt koppling? Jo, det gör det, när vi går ett steg djupare – ner i hjärnstrukturens virrvarr.

När språkförståelsen nått en automatisk nivå, så att man behärskar grammatik och koncept, innebär detta att hjärnan rent bokstavligt formats efter språket. Formen sitter i hjärnbanorna, de så kallade neurala nätverken. Nu börjar de bubblande talförsöken följa samma fysiska form, som den som det krävdes att hjärnan byggde, för att avkoda situationen. När den kommunikativa intentionens ström leds genom hjärnans nätverk talar vi enligt formen. Förståelsen av ditt tal, Kropp, kan alltså liknas vid ett resonansfenomen, som beror på att din och min hjärnstruktur liknar varandra. Vi bär alla på kopior av ett språknätverk som vi på en höft kan kalla svenska. Och när vi talar spelar vi på, eller kanske jag borde säga ’talar vi på’, varandra, som på instrument.”

Professor Kropp ”Du har så rätt, Professor Hufvud.”

Talkshowledaren: ”Kära tittare, jag tror ni håller med mig om att det är ett sant nöje att höra Hufvud och Kropp i samklang! Tillåt mig sammanfatta kvällen och avsluta med en knorr.

En nybörjare inom en kreativ disciplin kan bara skymta alla de möjliga meningarna, den möjliga forskningen, den möjliga konsten och den möjliga musiken. Men plötsligt, när vi automatiserat regelbundenheterna i vår praktik, så att vi inte tänker på dem, uppstår kreativa uttryck framför oss, utan att vi kan förklara dem. Detta sker på samma sätt som vi kan tala korrekt grammatisk svenska utan att kunna förklara svensk grammatik. När vi behärskar en domän behöver vi inte tänka för att skapa. Intentionen att kommunicera och hjärnans struktur räcker. En viss körning genom strukturen, eller en ombildning, kanske effektivisering, i hjärnstrukturen kan leda till ett ytligt eller djupare kreativt steg. Eftersom körningar och ombildningar har ett moment av slump i sig händer det dock förr eller senare att det nya uttrycket inte säger så mycket. Kanske betyder den nya idén något för upphovsmannen, men inte för publiken. Resonansen klingar långsamt ut.”

Samtalet om den kreativa paradoxen slutade dock inte på det här sättet, men på ett klurigare sätt. Slumpmomentet de talade om mot slutet kan nämligen till och med betyda att hela sammanhang och fantasivärldar bryter samman. Plötsligt återfinner vi oss själva på en helt ny nivå som tidigare inte fanns i texten.

God Jul och Gott Nytt 2014,
Julia Uddén

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter