Sommar

2012-08-20

Maken och barnen ska resa bort och jag har en vecka med intensivt skrivande framför mig. Jag har fyra paper och en artikel som måste skrivas, en viss stresskänsla i magen gör sig påmind när familjens tåg rullar iväg. Jag jobbar intensivt första dagen och upptäcker hur lång en dag ändå är. Mailkorgen rör sig mycket långsamt, inga studenter kräver uppmärksamhet, inget möte att förbereda, ingen föreläsning som suger energi, inga beslut som måste tas och ingen administration som måste tas om hand. Jag skriver på mitt paper men kör fast. Vägen jag hade tänkt ta visade sig vara oframkomlig, papret blir otympligt och delarna går inte ihop. Jag tar en paus och åker till stallet.

På väg till stallet upptäcker jag att jag trampar ner gaspedalen långsammare än vanligt. Jag borstar lite extra på hästen och kliar på hennes elaka bromsbett. När jag promenerar genom hagen i sommarkvällen inser jag vad som är fel med papret. Jag inser att jag måste ta en annan väg genom problematiken. På väg hem inser jag också att jag aldrig hade funnit paprets lösning under terminen. Forskning kräver andrum och ett visst lugn och långsamhet, en långsamhet vårt samhälle sällan har utrymme för. Även som doktorand fick jag mest gjort under somrarna, även då åts terminerna upp av en allt för snabb miljö.

De forskare som jag känner som får något gjort har hittat sina strategier. De stänger av, de åker till landet, de tar en gästprofessur. Vardagsmiljön är inte anpassad för en av våra mest centrala arbetsuppgifter.

 En tredje termin skulle antagligen sänka forskningsproduktiviteten avsevärt.