Populariseringens villkor

En intuition kan jag ha utvecklat i detalj i en vetenskaplig artikel – det gör att jag tror att jag vet var jag är, att jag har tagit kontroll över intuitionen och att den har fått sin precisa form. Men så ska jag presentera den i ett nytt sammanhang: i en populariserad essä, en publik föreläsning eller ett radioprogram.

Plötsligt upptäcker jag att intuitionens form bara fanns mellan mig och tidskriftens läsare. Den fanns inte i sig och nu när jag försöker ge den till dig hittar jag den inte. Jag famlar i tomma luften, jag trevar med orden och frustrationen växer: orden fanns ju där igår! Jag vill så gärna vara precis, glasklar och knivskarp, jag vet ju att det går, det borde gå! Jag försöker pressa fram något vettigt men får ge upp och tystnar. Jag trodde jag kunde det här, att jag ägde området.

Men pausen som uppstår ger utrymme och plötsligt hör jag ett ord. En utsträckt hand från dig som jag ville nå, någon i publiken eller från en text och jag väcks av en nyfödd lyhördhet. Jag lyssnar igen till intuitionen utan att försöka redovisa den. Jag inser att den inte var min att äga. Jag hittar en ny ingång och tar sats igen. Jag famlar på nytt men famlandet är inte längre ett misslyckande utan en nödvändighet för att kunna vara lyhörd. Så hittar jag formuleringen, en enda bortflyende formulering och jag hör att det är begripligt just här i det här sammanhanget. Den fungerar. Du hör.

Att popularisera och få en intuition att fungera i ett nytt sammanhang kräver att jag vågar lita på att den finner en ny form. Visst kan jag arbeta fram en populariserad frasering, men jag kan inte likt en papegoja blott upprepa den. Istället måste jag våga vara lyhörd inför hur intuitionen vill träda fram just nu och just här, mellan just oss.