Om talutrymme och skägg

Nervöst lägger vi fram våra texter. Vi ställer våra frågor och vi inleder diskussioner. Ständigt noga med att ta precis lagom med plats: inte för kort, då blir det lätt obegripligt och kontextlöst, men inte heller för långt, det är många som vill tala och tiden är allt som oftast knapp.

Men så kommer skäggen… Utrymmet är deras och de talar långt och utförligt, ordrikt eller eftertänksamt långsamt. De äger platsen, men kunde tro de var födda där, eller så har de efter alla år växt in i akademins väggar så att deras skägg till sist inte kan skiljas från podiet. De har inte en tanke på att utrymmet de tar skulle kunna vara någon annans. De har ju svaren och det är deras uppgift att ge den till oss. Så rationella de är har de förlorat (eller har de någonsin haft den?) förmågan att förflytta sig i rummet och se det som händer från ett annat håll: eller ens erkänna att där finns någon annan tänkande varelse. Avbryter man kan de rycka till och med en irriterad rynka titta på en och undra vem eller vad det var som pep.

Skäggen mal på, jag ger upp och skriver en blogg istället. Så plötsligt hör jag en kvinnlig röst och jag tittar upp. Jag lyssnar på en klar stämma som fyller upp rummet och lockar mig till sig snarare än stöter bort mig. Javisst, manlig eller kvinnlig röst spelar naturligtvis ingen roll: det är vad de säger som är viktigt. Inte desto mindre går maktspelet och maktdemonstrationen bortom den rationella diskursen och rösternas frekvens blir plötsligt central.

Så fortsätter skäggen mumla. Nu har de dragit över med en kvart och jag vill ha en öl.