En radikal idé

2012-05-22

Idag hörde jag en röst viska i högskolans korridorer, den sa:

”Denna termin har jag 100 procents undervisning. Klumpen i magen växer. Snart orkar jag inte mer. Jag vill kunna ge studenterna reflekterad, uppdaterad och smält kunskap. Jag vill ha möjlighet att skriva igenom föreläsningar jag hållit förut och hinna tänka igenom de nya föreläsningarna. Jag vill kunna ha personlig kontakt med studenterna och ge dem den hjälp de behöver. Jag vill kunna ge dem mycket och genomtänkt respons på det de gör. Jag vill kunna ha mycket kontakt med alla inblandade lärare så kurserna blir väl sammanhängande och hinna kommunicera med administrationen. Men raden av kurser av alldeles för olika slag och teman tornar upp sig: det verkar omöjligt. Jag inser att med 100 procents undervisning måste jag köra på rutin, undvika mer studentkontakt och kontakt med de andra lärarna än absolut nödvändigt. Kurserna får bli lite som de blir och jag får hoppas att någon annan har översikt och helhetsgrepp. Och ändå jobbar jag kvällar och helger. Om nästa termin ser likadan ut kommer jag att lägga mig ner och kräkas. Jag vet dock vad lösningen är, den stavas f o r s k n i n g. Även om jag kanske till och med tycker undervisningen är roligare (och struntar i att den har lägre status) är det forskningen som kan ge mig en dräglig arbetstillvaro. Jag måste få ett nytt forskningsprojekt beviljat!”

Jag hör rösten och känner med den. Men jag funderar också på vad det egentligen är den säger om forskningens villkor. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: Hur mycket undervisningstid finansierar egentligen forskningen? När ägaren till rösten väl får forskningspengar kommer denne att andas ut och kanske hinna prata med sina studenter. Men de 50 procenten forskning kommer inte att få sina timmar.

Om ägaren till rösten inte hittar de rätta ansökningsformuleringarna finns det bara en strategi kvar: att gå ner i tid. Istället för att låta forskningen betala den underfinansierade undervisningen blir det nu privatpersonen som får betala: den (relativt) välbetalda lektorstjänsten visar sig vara blott en papperskonstruktion.

Alternativen är alltså att låta forskningen stödja finansieringen av undervisningen eller låta privatpersonen göra det. En radikal idé vore kanske att öka statsanslagen så undervisningen kunde finansiera sig själv?