Forskning och klinik – hand i hand

2012-11-19

Lätt sömndrucken går jag av veckans fjärde nattjour. Efter ett par år som specialist blir det både bakjourer och nattjourer men den gångna veckan, liksom för 27 nätter under 2011, var det min tur att stå i primärjoursledet. Som barnläkare i Örebro ansvarar man för akuten, förlossning och BB, men också för de två barnavdelningarna: en för nyfödda (”35an”) och en för äldre barn (”26an”). Dagtid tillkommer annan verksamhet, i mitt fall lägger jag cirka tio procent av min kliniska tjänstgöring på arbete vid barnavårdscentral.

Nästan inga av mina patienter kan automatiskt gå in i min forskning. De är inte ”forskningspatienter”, men likafullt ger de mig en bakgrund och förståelse för vad som är kliniskt relevant, vad som är vanligt, vad som är ovanligt. Det kliniska arbetet ger idéer och underlättar också för mig i forskningen. Vilka ”outcomes” är viktiga och riktiga hos sjuka barn? Specifikt hos nyfödda? Specifikt hos tonåringar?

För ett par år sedan läste jag en studie kring infektioner i barndomen och risk för en viss kronisk sjukdom i vuxen ålder. Jag kunde med ett ögonkast konstatera att forskarna egentligen bara letat efter vuxeninfektioner fastän hos barn. Men barn har ett eget infektionspanorama, plus att vi använder särskilda infektionskoder! Nyfödda som får streptokocksepsis (blodförgiftning) får koden P36.0-1 (p för perinatal), medan vuxna får A40. Det är en typ av kunskap man får när man varje vecka jobbar med barn.

Men det kliniska arbetet ger också idéer och uppslag till forskning. Inte sällan får jag frågor av föräldrar:

– Jag är gravid, är det ofarligt för mig och mitt ofödda barn om jag vaccinerar mig mot svininfluensa?

– Mitt barn föddes med ansiktet först (ansiktsbjudning), kan det ha spelat roll för att han fick dålig syn senare i livet? Jag tänker att han kanske fick högt tryck i ögonen när han föddes?

Vid andra tillfällen är det ekonomiska neddragningar som tvingar oss att tänka nytt.

– Är det farligt att skicka hem vissa nyfödda inom sex timmar efter födelsen?

– Ökar risken för komplikationer vid borreliainfektion om vi hoppar över det sedvanliga återbesöket efter fyra veckor?

Och slutligen kan det kliniska arbetet med patienter utanför det egna forskningsfältet leda till att man tänker bredare.

– Men om våra onkologbarn kan få Zofran mot illamående, borde man inte kunna ge det även till barn med gastroenterit som kräks?

På samma sätt har jag stor glädje av forskningen i mitt kliniska arbete, inte bara för att man blir duktigare på att ta till sig innehållet i vetenskapliga artiklar. Nej, kanske mer för att jag intuitivt förstår begrepp som absoluta och relativa risker. När Dagens Nyheter ville göra ett reportage om självtester vid glutenintolerans, blev inte bara reportern utan även vissa kolleger chockade när jag tog fram papper och penna och visade hur illa testerna presterade:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/test-kan-ge-fel-sjukdomssvar

Naturligtvis tar det emot att kliva ned på akutmottagningen klockan 04.30, men jag är ändå glad över att både få forska och jobba kliniskt. Och visst är det härligt när man en onsdagförmiddag kliver in för att ronda Anna 4 år, igår var hon högfebril, men nu efter 18 timmars antibiotikabehandling är hon pigg och glad. Då känns arbetet extremt meningsfull.