Att lära av sina misstag

2018-06-08

Att det på många frågor inte finns ett svar, en enda sanning, har vi kanske börjat förlika oss med. Men vetenskapens grundläggande inriktning mot kunskap som något i grunden skiljt från åsikter, känslor, fördomar och föreställningar är fortfarande ett av dess viktigaste kännetecken. Detta är inte på något sätt en okomplicerad strävan, men vi har vid det här laget utvecklat en enastående repertoar av förhållningssätt, begrepp, metoder och inte minst institutioner för att systematiskt kunna söka efter det som är ”sant” (må så vara att vår förståelse av vad som utgör en ”sanning” är mer nyanserad nu).

Om man tittar närmare på det vetenskapliga projektet upptäcker man efter ett tag att det finns ett par fundamentala problem när det kommer till design. Till exempel utgår mycket vetenskaplig metodik från att det man studerar har någon form av existens oberoende av en själv. Man bör naturligtvis problematisera den här förenklingen, och det saknas verkligen inte kritiska analyser inom vetenskapssamhället som handlar om hur fenomen och observation konstituerar varandra. Men för design är den här frågan inte ens komplicerad: innan detta något man vill undersöka har skapats finns det överhuvudtaget inget alls att titta på. I designforskning går det i strikt mening inte att skilja på skapande och undersökande.

Vidare framstår den vetenskapliga metodiken som retrospektiv: inte i den meningen att kunskapen inte kan tala om framtiden, utan i det att den har sin grund i det vi redan kunnat ta del av. Det är utifrån det som finns och har funnits som vi försöker förutsäga det som kan komma att bli. Och det ska väldigt mycket till innan vetenskapssamhället säger att man med säkerhet vet vad som kommer att hända (forskning kring klimatförändringar är ett bra exempel). Designforskning, å andra sidan, handlar helt om att skapa saker för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning om hur det skulle kunna vara istället – inte sällan genom att bryta mot det som redan finns.

För att designforskning ska kunna ge sitt kunskapsbidrag kommer dess metodik därför att skilja sig väsentligt från mycket vetenskaplig dito: vi kan, i dubbel bemärkelse, inte ta saker för givna.

Design handlar inte om det som är ”sant” – det vi letar efter är det som är möjligt, det som är önskvärt, det som måste undvikas, det som ger hopp, osv. Det vi hittar kommer i bästa fall att möjliggöra ett steg i rätt riktning, men vi kommer aldrig att kunna säga att vi hittat en slutpunkt. Ett designproblem har inte en lösning, det har många – och antalet växer konstant eftersom förutsättningar och sammanhang kontinuerligt förändras. Eftersom all design kan göras annorlunda, kan den i princip också göras ”bättre”. I relation till föreställningar om kunskap och ”sanning” är det kanske därför bättre att utgå från att design istället handlar om att förfina vår förmåga att göra och hantera misstag: att aldrig sluta gå tillbaka och göra om det som kan bli bättre, och hela tiden undersöka nya lovande möjligheter.

Som det sägs: det är av våra misstag vi lär oss.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter