Att göra skillnad

2018-05-07

En av de starkare drivkrafterna i kunskapsutveckling är ofta att hitta det allmänt giltiga, det som låter oss förstå ett fenomen utöver det som är specifikt för de fall vi har framför oss. Genom att förstå det som är gemensamt för en större mängd företeelser, kan vi beskriva och på sikt förhoppningsvis också förutsäga vilka egenskaper också andra exempel på samma företeelse kommer att ha.

På så vis skapar vi ett slags strävan mot det abstrakta, alltså mot det som inte omedelbart framträder i enskildheter utan som de mer allmänna mönster man bara kan urskilja om man ser till mer än ett fall. Även om vi naturligtvis också försöker förstå hur saker skiljer sig från varandra, så är det i likheter vi hittar de regelbundenheter, strukturer och annat som vi gärna bygger vår kunskap på.

Design fungerar i många avseenden på precis motsatt sätt. Att designa är, åtminstone i vissa avseenden, att systematiskt gå från det allmänna mot det specifika. Till exempel: för att göra en riktigt bra stol räcker det inte med att förstå vad det innebär att sitta i största allmänhet. Man måste förstå mycket mer än så, och allt handlar om att bli mer och mer specifik:

Vem är det som ska sitta? Var ska det sittas någonstans? Vad ska man göra när man sitter (äta mat, arbeta med en dator, eller få sina tänder undersökta)? Ska det göras något annat med stolen än att sittas i (som att staplas, hängas undan, eller flyttas runt)? Hur ska den tillverkas? Hur ska den återvinnas? Är det överhuvudtaget en stol som behövs eller något helt annat? Och så vidare… En riktigt bra design är inte bara en kompromiss mellan alla olika krav och omständigheter, den är något som går långt utöver allt detta: något som får oss att glömma att det är en kompromiss överhuvudtaget eftersom det mer än något annat framträder som en sammanhållen helhet.

Den kunskap som ska ge en grund för designarbete kan därför inte primärt präglas av en strävan mot det abstrakta eller allmänna. Den måste stödja oss i rörelsen mot det konkreta och specifika. Språket bär spår efter det här, som när vi säger att något är ”enastående” (står för sig själv), att något är ”exceptionellt” (är ett undantag), eller att det är något ”särskilt” (skiljer sig från). Alla dessa ord talar om förekomsten av skillnader, inte ett bekräftande av likheter med vad vi sett tidigare. På så sätt skiljer sig design från mycket annan kunskapsutveckling: det handlar sällan om att söka det allmängiltiga, det handlar om vad som krävs för att kunna göra skillnad.