Jag minns den ljufva tiden

2019-05-29

I mitt förra inlägg berättade jag om hur jag som nydisputerad datavetare startade ett företag tillsammans med min klasskamrat Rickard. En kort tid senare fick jag ett erbjudande från professor Heiko Vogler på Dresdens tekniska universitet om att arbeta som hans forskningsassistent. Tajmingen var inte perfekt, men jag ville ändå åka eftersom jag var säker på att det skulle bli lärorikt.

En del av de kunskaper jag tillägnade mig går att överföra till andra domäner: Inom mitt forskningsområde, teoretisk datavetenskap, är den grundläggande metodiken deduktion, alltså matematisk härledning av slutsatser utifrån givna premisser. I Dresden lärde jag mig att lägga mycket möda på de formella definitionerna, för att göra härledningarna så tydliga och kompakta som möjligt. Professor Vogler betonade också vikten att analysera nya begrepp tills man är säker på att man förstår dem – en fråga om en förhållandevis enkel algoritm resulterade ofta i fyra timmars frenetiskt skrivande på svarta tavlan.

Andra lärdomar var mer specifika. Jag delade kontor med en ambitiös doktorand som regelbundet mätte sina biceps. Doktoranden ville försäkra sig om att de inte var mindre än 55 centimeter i omkrets men inte heller större än 58 centimeter, eftersom överdrivet grova armar är frånstötande för det täcka könet. Av mina överordnade kolleger fick jag lära mig att det var en uttalat Senior sak att ställa sitt skrivbord i rät vinkel mot väggen, och inte lämpligt för unga forskare. Och mina moldaviska vänner på hotellet för gästforskare berättade att en äggkopp vodka om dagen främjar hälsan, eftersom det värmer kroppen från insidan.

I början av 2008 fick jag den goda nyheten att jag beviljats ett Vinnmera-stipendium. Vinnmera var ett program instiftat av Vinnova för att ge kvinnor inom teknik- och naturvetenskaper möjligheten till vetenskaplig meritering. Jag packade ihop mina väskor, köpte en trave sesamtofu (som vid den tidpunkten inte gick att få tag på i Sverige), och återupptog min anställning vid Umeå universitet (men lämnade tofun i kylskåpet Dresden, för då som nu var jag konstant förvirrad). Åter i Sverige stod jag inför faktumet att jag hade, inte en utan två, begynnande karriärer. Och eftersom båda var riktigt jämrans skrangliga verkade det som ett lämpligt antal.

De följande fem åren med företaget var inte helt olika lådbilsracet Flåkrypa Grand Prix. Vi körde i 200 km/h i en konstruktion sammanhållen av eltejp, buntband, och positivt tänkande, med blicken låst på vägen två meter framför oss. Vi anställde i takt med att vi fick nya uppdrag, och matchade uppgifter mot medarbetare i en allt mer komplicerad matris. Inget uppdrag var för litet eller märkligt för oss.

Vi offererade på en video-baserad tjuvstartsdetektor för den lokala travbanan, hjälpte till att bygga medicinsk utrustning som mäter trycket i cerebrospinalvätska, och undersökte möjligheterna att räkna bilar med vinterdäck genom att placera en mikrofon vid vägbanan och analysera ljudupptagningen. Det fanns mycket vi inte kunde om ekonomi och juridik, för att inte tala om försäljning och kommunikation.

Men, precis som tryck skapar diamanter och irritation pärlor, så steg jag fram ur dammet som en skinande ny akademiker och entreprenör, och innovation följde tätt i mina spår. Mer om det i nästa inlägg då vi kommer in på väsentligheterna.