Jag har inte tid!

2021-03-02

”Disciplin! Disciplin överallt! Det formar karaktären, och allt som hör till!”
Överste Hathi, i Walt Disney’s Djungelboken

En fråga som kommer upp om och om igen när jag diskuterar skrivande med kolleger är detta med tid. ”Jag har inte tid!” är en vanlig kommentar. Och visst är det en viktig fråga – det behövs såklart tid för att skriva. Men det går också att vända på frågan – hur använder jag den tid som går att hitta i kalendern? Beror tidsbehovet kanske på vilken typ av skrivande det rör sig om? Låt oss betrakta tre vanliga typer av texter: forskningsmonografier, forskningsartiklar och läroböcker. Det är lite olika discipliner och kanske kräver de olika slags disciplin?

Forskningsmonografin är, tänker jag, en lite särskild utmaning. Det handlar om en omfattande text som måste hänga ihop både på ett övergripande plan och i varje enskild del. I alla fall för min del betyder det att startsträckan i skrivprocessen är lång. Om jag varit borta från texten en längre tid kan det ta timtal innan jag känner att jag är ”på rätt plats” för att kunna skriva. Det betyder att det inte är läge att ge sig in i kast med texten om det inte finns ordentligt med tid till det.

Men det behöver inte betyda att jag måste ha flera hela veckor med sammanhängande tid till skrivande (vem har det?). Det kan, har jag lärt mig, räcka med ett par timmar om dagen under ett antal dagar i sträck, bara så att jag inte tappar bort texten mellan skrivtillfällena. Någon timme på morgonen och någon timme på eftermiddagen kan vara vad som krävs för att texten hela tiden ska vara levade. Det handlar om kontinuitet snarare än om oavbruten skrivtid.

Forskningsartiklar är en lite annan sak. Med en omfattning på några tusen ord – cirka 8000 brukar vara standard inom de forskningsfält där jag arbetar – är det lättare att hantera det som en uppsättning delproblem som kan betas av ett och ett, hyfsat isolerat. Närmare bestämt handlar det om 40 sådana delproblem. Det är en metod jag har plockat upp från bloggen Inframethodology: En forskningsartikel kan ses som ett antal påståenden à 200 ord. Varje påstående säger en sak om sakernas tillstånd och kan sammanfattas i en kärnmening. Det betyder att en forskningsartikel i grund och botten består av 40 sådana kärnmeningar (eftersom 8000/200 = 40).

Min inledande skiss till en artikel består alltså av att jag formulerar det jag vill ha sagt i 40 meningar. Sedan bygger jag ut ett råmanus utifrån detta, där varje mening utvecklas till ett underbyggt påstående. Varje sådant påstående kan, om den inledande skissen är genomtänkt, skrivas ganska isolerat. Även om det krävs en hel del efterarbete för att texten inte ska bli fragmenterad, så är det faktiskt ett förvånansvärt effektivt sätt att ta sig an uppgiften. (Jag rekommenderar varmt ett besök på bloggen jag länkade till ovan; metoden är mer systematisk och väl underbyggd än vad jag kan redogöra för här.)

Läroböcker för med sig andra svårigheter. Här blir det viktigaste det pedagogiska i texten och den stora utmaningen är snarast att forma en inre bild av läsaren. När jag väl format den bilden, handlar mycket av skrivandet om att förklara något som jag redan har rimlig koll på – dvs det som boken handlar om – för vederbörande.

Det är nästan samma sak som en föreläsning, men en där jag får låtsas mig till hur responsen ser ut. Lärobokens systematik är viktig, men då den oftast inte hänger samman i ett övergripande argument på samma sätt, så är det lättare att skriva olika delar vid olika tillfällen. Och när jag väl lärt känna min fiktiva läsare är det förhållandevis lätt att återvända till vederbörande och förklara nästa sak. Man glömmer ju inte bort sina vänner.

Det handlar förstås inte om tre helt åtskilda typer. Snarare handlar det om att de olika texttyperna har lite olika tyngdpunkt i termer av skrivande. I alla tre sammanhang spelar emellertid tiden en central roll. Men jag tror att vi ofta överdriver behoven av omfattande ostörd skrivtid. Det jag mer och mer insett är att det med lite disciplin går det att säkra skrivtid även i en ganska fullmatad och fragmenterad kalender.

Ett sätt som fungerar bra är den så kallade pomodorometoden: Sätt klockan på 25 minuter och skriv. När den ringer avbryter man, om det så är mitt i en mening. Ta fem minuters paus, och sedan ett pass till. Idén är inte alls dum. Ett eller ett par skrivpass på 25 minuter känns överkomliga och det går ganska lätt att planera in dem i kalendern. Att avbryta mitt i skrivandet betyder att bryta när det flyter på som bäst – och då kommer man ju tillbaks till texten med en känsla av att det bara är att fortsätta. Om man avbryter när det är uppförsbacke är det svårare att starta om eftersom samma svårigheter finns kvar.

Och egentligen spelar det inte så stor roll vilken typ av skrivutmaningar det handlar om: Att få ihop helheten i en stor textmassa, att få till en högkoncentrerad text till en artikel, eller att kommunicera ett kunskapsområde till den nyfikna. De yttre förutsättningarna är lite olika och i vissa fall är startsträckan lite längre.

Men till syvende och sist handlar det om att se till att inte bara hitta tid till skrivandet, utan att faktiskt skriva när man väl har tillskansat sig den tiden. Det sägs att skrivande är ett hantverk och att det handlar om att schemalägga och att se till att bara göra det, skriva hur det än känns. Det är hårt arbete; transpiration, inte inspiration. Skrivdisciplin. Det ligger mycket i detta.

För min del har som sagt pomodorometoden fungerat alldeles utmärkt. Lite för bra. För det som tenderar att hända är att jag helt tappar disciplinen. Utan att jag märker det så sträcker jag ut armen och stänger av klockan när den ringer. Och fortsätter skriva. Helt odisciplinerat.