Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Hängslen och livrem

Vad är egentligen målet med att skriva akademiskt? Bortsett från cyniska svar om att förlänga sin cv och främja sin egen karriär, kan jag tänka mig att det handlar om att vidareutveckla forskningen inom ett teoretiskt och/eller empiriskt fält eller kanske att nå ut med forskning till en mer eller mindre bred allmänhet. I båda fallen, tänker jag mig, vill man som forskare göra sig förstådd, skriver Johan Alvehus.

Vad är egentligen målet med att skriva akademiskt? Bortsett från cyniska svar om att förlänga sin cv och främja sin egen karriär, kan jag tänka mig att det handlar om att vidareutveckla forskningen inom ett teoretiskt och/eller empiriskt fält eller kanske att nå ut med forskning till en mer eller mindre bred allmänhet. I båda fallen, tänker jag mig, vill man som forskare göra sig förstådd.

Frågan är dock hur väl forskare egentligen lyckas med detta. Akademiska texter anklagas inte sällan för att vara ganska tillstängda historier, allt annat än enkla att förstå. I någon mån handlar det om ett stildrag som på intet sätt är attraktivt: långa meningar med rader av bisatser och tekniskt sett precisa, men ack så oläsvänliga, syftningar. Detta borde gå ganska lätt att åtgärda. Det går förstås utmärkt att skriva akademisk prosa utan alltför krånglig meningsbyggnad.

Det andra problemet är jargong. Viss jargong är förstås nödvändig. Om jag vill lansera ett nytt begrepp för att avtäcka en aspekt av ett fenomen så blir det förstås en fråga om jargong. Om jag vill bidra till en viss teoribildning så är jag till viss grad bunden av den teoribildningens språkbruk. Men en viss grad av behärskning kan nog ofta vara att rekommendera. Möjligen kan det låta lite finare att skriva ”interpersonell diskursanvändning” än ”prat”, ”institutionaliserad praktik” än ”vana” – men om texten känns banal när det står ”prat” och ”vana” istället så beror det troligen på att den faktiskt är ganska banal. Ovanliga ord löser inte detta.

Språkliga fasoner av dylika slag ökar inte möjligheten att bli förstådd. Tvärtom. För att ha ens skuggan av en chans att bli förstådd måste texten till att börja med bli läst. Trasslig meningsbyggnad och introvert jargong hjälper knappast den saken. En lättillgängligare text gör det lättare att bli förstådd.

Men kanske finns det en andra sida av myntet, nämligen vikten av att inte bli missförstådd.

Deirdre Nansen McCloskey citerar i sin eminenta skrivguide Economical Writing den klassiske retorikern Quintilianus. Fritt översatt: ”Därför bör man vara noggrann med att skriva inte bara så att läsaren kan förstå, utan också så att hen inte rimligen kan missförstå.”

Och jag tänker att här kanske vi finner en förklaring till krångliga meningsbyggnader, långa utläggningar och omsorgsfullt utmejslade syftningar. Att inte bli missförstådd är en dygd, det med. Och för att säkerställa precision i texten bäddas ett påstående in i relationer till andra påståenden, i reservationer, och i en begreppsapparat som stänger till för associationer, snarare än att öppna upp. Ibland slår det över i olater. Textens komplexitet skapar missförstånd snarare än att minska dem. Men kanske är det så att i den akademiska textens natur finns ett element av jakt på precision som betyder att ett visst läs- och underhållningsvärde ibland bör offras?

Jag vill framhålla detta med att inte bli missförstådd som en central akademisk dygd. Akademiska texter ges, nästan per automatik, en grad av auktoritet. En avhandling eller artikel eller bok som baseras på flera års forskningsarbete har förhoppningsvis betydelsefulla insikter att förmedla. Och, som det heter, med stor makt kommer stort ansvar. Att forskningsresultat inte rimligen kan missförstås är en ganska bra utgångspunkt för skrivande.

Det finns idag ett starkt tryck på samverkan och det verkar också ha smugit sig in i skrivandet. Vi ska kommunicera allt mer. Skrivcoacher för att få akademiker att skriva mer populärt, mer fängslande. Kommunikatörer hjälper oss att forma notiser om forskning för att göra det mer lättillgängligt. Men frågan är vad det gör med akademiska dygder som till exempel precision och stringens, som handlar om att inte kunna missförstås. Finns det månne goda skäl till att akademiska texter då och då förses med både hängslen och livrem?

Referens: McCloskey, D. N. (2019). Economical Writing. Thirty-five rules for clear and persuasive prose (3rd ed.). Chicago: The University of Chicago Press.

Mer om skribenten

  • Johan Alvehus

    Docent och lektor

    Han skriver om samhällsvetenskaplig forskning och akademiskt skrivande. Johan Alvehus forskar om ledning av organisationer.

Relaterat innehåll

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...