Ta lärdom av Finland

2014-01-29

Att Sverige har fallit mest i PISA-undersökningens senaste kunskapsmätning av alla länder i OECD är allvarligt. Orsakerna till den negativa resultattrenden sedan 1990-talets början är komplexa och inte alltid lätta att fånga. Det krävs mer djupgående analyser av olika faktorer och hur de samverkar.

Det som är tydligt är att skolornas elevsammansättning har blivit mer homogen med avseende på föräldrarnas utbildningsnivå, utländsk bakgrund och prestation. Samtidigt har särskiljande lösningar för elever som behöver särskilt stöd blivit allt vanligare liksom nivågrupperingar. Elever ingår med andra ord i allt större utsträckning i kunskapsmässigt eller prestationsmässigt homogena grupper samtidigt som ojämlikheten i skolan ökar.

I en hearing om PISA-resultaten vid Göteborgs universitet förklarade pedagogikprofessorn Jan-Eric Gustafsson den negativa resultattrenden som huvudsakligen en effekt av försämrad lärarkompetens och undervisningens utformning.

Att lärare inte lyckas anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar och behov är en av de viktigaste slutsatserna i forskningsöversikten om individualiserad undervisning som jag har skrivit på uppdrag av Vetenskapsrådet. För att vända på utvecklingen kan Sverige ta lärdom av Finland och satsa på att öka läraryrkets status. I Finland är lärarutbildningen forskningsbaserad och läraryrket har lika hög status som läkar- och ingenjörsyrket. Det krävs också långsiktiga satsningar på att öka lärarskickligheten ute på skolorna, då lärarnas arbete inte längre är att överföra eller förenkla kunskap utan att skapa effektiva, motiverande lärmiljöer som fungerar optimalt både för enskilda elever och grupper av elever.

För att skapa effektiva, motiverande lärmiljöer för alla elever krävs ett elevperspektiv på skolan och att elever får inflytande över sitt eget lärande och utbildning. Elevers rätt till ett sådant inflytande lagstadgades redan 1979. Forskningsöversikten visar att såväl yngre som äldre grundskoleelevers inflytande är begränsat. Individualiseringen sträcker sig ofta inte längre än till att elever får välja bland ett begränsat antal uppgifter som läraren har tagit fram och bestämma över var och i viss mån hur en uppgift ska genomföras. Bristen på inflytande över skolarbetets form och innehåll är en av de viktigaste orsakerna till att många elever upplever skolarbetet som meningslöst och tappar sin motivation.

En annan slutsats är att medan skoldemokrati för eleverna handlar om rättvisa och att bli delaktig i frågor som har direkt betydelse för dem i skolvardagen verkar lärare se på elevers delaktighet i demokratiska processer mer som en ”arbetsform”; något elever ska träna sig i inför ett framtida medborgarskap. För lärare verkar det vara viktigt att demokratin blir ”effektiv” så att elevernas röster blir hörda, men om vad tycks vara mindre viktigt. Det framkommer dock att elever som är exkluderade från en social gemenskap eller saknar social delaktighet även saknar politisk delaktighet. Ju bättre sociala relationer och öppnare klassrumsklimat desto större tycks möjligheterna att påverka bli för alla elever, vilket också ger ett bättre lärande.

Förklaringarna till att elever halkar efter är många. Att kunna betrakta sig själv som självständig och känna att det finns möjligheter till medbestämmande i frågor som rör ens skolgång är emellertid avgörande. Det behövs för att eleverna som utbildningen är till för ska kunna lära utifrån egna förutsättningar och behov och skaffa sig de verktyg som krävs för att skapa både sin egen och samhällets historia.

Hur kan forskning och ökad lärarskicklighet synliggöra och främja ett sådant komplext samspel av processer?

 

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter