Mer tester och prov eller professionellt kapital?

När elevresultaten sjunker väljer många länder att satsa på skolreformer med mer statlig kontroll, testning, högre läroplansmål och mer allomfattande prov. Finland och Singapore som uppvisar höga resultat i PISA-undersökningen har valt att gå en annan väg med väldigt lite kontroller och nationella prov.

Det finns ingen forskning som visar att tester och prov leder till bättre elevresultat. Lösningen kan vara att man satsar på högt kvalificerade lärare och skolreformer som utvecklar professionellt kapital. Studier visar att lärarkompetensen är den enskilt viktigaste resursen för att åstadkomma goda elevresultat.

Min forskningsöversikt visar att lärarnas förmåga att individualisera undervisningen så att varje elevs förutsättningar tillvaratas och den inre motivationen upprätthålls är högst varierande. Det gäller även förmågan att åstadkomma goda elevresultat. Forskning visar att elevens inre motivation har betydelse för ett långsiktigt och kvalitativt engagemang i lärandet. Att den tillvaratas är en förutsättning för att skolan ska kunna uppfylla sitt uppdrag.

Lärarkompetensen omfattar inte enbart förmåga att undervisa elever på ett sätt som främjar deras arbetsinsatser och lärande. Den handlar också om att skapa förtroendefulla relationer med eleverna samt fatta kloka beslut och lösa komplicerade problem i olika situationer. En individualiserad undervisning förutsätter att läraren både har god kännedom om elevens förutsättningar och omsorg om eleven; visar respekt och tilltro till eleven som individ. Att höja lärarkompetensen är alltså inget som görs i en handvändning.

Att förbättra elevresultaten är dock inte skolans enda uppdrag. Skolan ska också främja elevernas utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och samhällsmedborgare. Alla elever ska rustas med olika sorters verktyg och värden för att kunna möta framtidens utmaningar. Vilka förutsättningar har lärare för att förändra kvalitén i sina egna arbetsinsatser utifrån skolans komplexa uppdrag och den vetenskapliga grund som skolans verksamhet ska vila på?

Frågan är också vad lärare och skolan ska bli bättre på. Kan skolans komplexa uppdrag uppfyllas med mer ”katederundervisning” och ökade krav på måluppfyllese som kontrolleras med tester och mer prov? Är förmedlingspedagogiska arbetssätt mer framgångsrika för att höja kunskapsnivån och elevresultaten än elevaktiva arbetssätt?

För att få veta det behöver vi longitudinella studier om hur undervisningen har bedrivits i Sverige under olika tidsperioder och hur sådant som mer lärarledd ”katederundervisning” och mindre eget arbete påverkar elevresultat och elevers engagemang i lärandet. Frågan är också hur förändrade undervisningsmönster och utfallsmått kan hänga samma med olika skolreformer. Reformer som decentraliseringen av skolan och skolors förändrade villkor att bedriva sin pedagogiska verksamhet. Sådana studier saknas idag.

Däremot finns det mönster i den vetenskapliga kunskapsbildningen som pekar på att lärarnas professionella kapital bör ges möjligheter att växa. Det är inget ändamål i sig utan ett effektivt sätt att öka det livslånga lärandet och chanserna i livet för alla barn och ungdomar i skolan.