En artig konsensus

2014-03-13

I ett inlägg här i Curie skriver Åsa Larsson tänkvärt om vikten av att den kunskap som förmedlas i skolan är grundad på vetenskap och aktuell forskning, och jag tror att de flesta håller med. För en tid sedan kom sonen hem från skolan med en lärobok i svenska. Ämnet var rättstavning och en av uppgifterna var att para ihop rätt ord med en symbol. Ordet miljövänligt skulle i det fallet paras ihop med symbolen för producentföreningen KRAV. Jag har inget emot att barnen i skolan lär sig stava till ordet miljövänligt, men att i det sammanhanget införa en illa dold produktplacering tycker jag är tveksamt.

Att jordbruksproduktion enligt de ekologiska certifieringsorganisationernas förutbestämda regler har kommit att betraktas som synonymt med ordet miljövänligt är inte begränsat till skolans värld. De visar den debatt som i veckan förts på SVTs site VAL2014, där politiker omväxlande häcklas eller höjs till skyarna beroende på hur ambitiösa mål de ställt upp för den ekologiska konsumtionen fram till år 2020. Problemet är att väldigt få samtidigt bemödar sig om att undersöka grundförutsättningen för denna strävan, nämligen huruvida de regler som är uppställda för det ekologiska lantbruket verkligen leder till en mer miljövänlig jordbruksproduktion. Bland företrädare för det ekologiska jordbruket – och även bland enstaka forskare – brukar det ibland hävdas att reglerna för det ekologiska jordbruket utgör en progressiv kraft som tvingar fram lösningar i inriktning mot ett hållbart och miljövänligt jordbruk och att politikernas målsättning om 25%, 50% eller 100% ekologisk konsumtion inom den offentliga sektorn utgör en positiv kraft.

Snömos. Jag vill bestämt hävda att frågan om jordbrukets miljöpåverkan, vare sig det gäller läckage av näringssalter, påverkan på biodiversiteten eller utsläpp av växthusgaser, lämpar sig alldeles utmärkt för att undersökas med vetenskapliga metoder. Dogmatiskt uppställda regler som grundar sig på en grumlig analys av vad som för tillfället anses vara naturligt har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, särskilt progressivt, utan riskerar snarare att motverka sitt eget syfte.

Ett exempel är det förbud mot syntetiska aminosyror som finns inom den ekologiska grisproduktionen. Detta förbud försvårar möjligheten att skräddarsy fodrets aminosyraprofil, vilket leder till ett ökat näringsläckage.  Inom växtproduktionen ger ekologiska metoder 20-40 % lägre skördar per areal åker. Det är naturligtvis ingen match att bedriva ett lågintensivt jordbruk med hög biodiversitet (d.v.s. stor andel tistlar) om man inte samtidigt har krav på bibehållen produktion.

Problemet är att det inte är hållbart i längden. Vi kommer i framtiden att behöva öka jordbruksproduktionen på befintlig jordbruksmark och därför måste den ökade åkerareal som behövs för att producera ekologiskt läggas med i vågskålen när vi beräknar det ekologiska jordbrukets miljöpåverkan.

I somras var jag på ett seminarium i Visby där det diskuterades integrerat växtskydd. Bland deltagarna fanns en ekologisk lantbrukare som vittnade om att han varit tvungen att utöka sin åkerareal upp emot 1 1/2 gång för att kunna bibehålla sin produktion, eller som han uttryckte det: visst är eko bra för ekonomin (speciellt här på Gotland där vi har många turister) men inte är det särskilt bra för miljön.

I det här fallet tycker jag att det är vetenskapssamhällets uppgift att reda ut begreppen genom att ta sig an uppgiften att utveckla ett miljövänligt jordbruk med bibehållen produktion utan ideologiska skygglappar. Problemet är att det även inom det universitet som har ett sektorsansvar för jordbruket råder en sorts artig konsensus om att reglerna för eko i många stycken är reko. Men jag är rädd att det inte beror på någon djupare vetenskaplig analys utan snarare på att universitet under många år fått öronmärkta eko-miljoner att bedriva forskning om ekologisk konsumtion och produktion. Man biter inte den hand som föder en.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter