Var talades det indoeuropeiska urspråket?

2015-02-03

Man har länge vetat att de indoeuropeiska språken är besläktade och har ett gemensamt ursprung: de kan alla spåras tillbaka till ett gemensamt urspråk. Genom språkhistorisk forskning har man kunnat kartlägga släktskapet mellan språken, identifiera den gemensamma kärnan i språken och rekonstruera ungefär hur det gemensamma urspråket kan ha sett ut. De lingvistiska huvuddragen i detta språk är således kända, men man vet betydligt mindre om de förhistoriska människor som kan antas ha talat detta språk. Det har visat sig vara mycket svårt att knyta språket till någon specifik plats på kartan.

Men det har inte hindrat forskarna från att försöka leta efter den här mytomspunna platsen. Många platser har föreslagits: Baltikum, Anatolien, Indien och pontiska stäppen för att nämna några. Till och med Sverige har varit på förslag, eller varför inte botten av Svarta havet? Inget förslag har dock verkligen lyckats övertyga…

Men nu verkar det faktiskt finnas nytt hopp för den här frågan! Under de senaste decennierna har det nämligen skett en rad genombrott i forskningen inom närliggande discipliner, såsom arkeologi och biologi. Framförallt den molekylära revolution som har pågått inom arkeologin de senaste 20 åren har inneburit att man numera kan använda ett flertal naturvetenskapliga analysmetoder för att kartlägga förhistoriska släktskapsförhållanden och migrationsmönster. I synnerhet den teknik som har gjort det möjligt att analysera DNA från flera tusen år gamla människoben innebär att vi nu har möjlighet att få fram information om förhistoriska människor av en typ som man tidigare knappt vågat drömma om.

För två år sedan publicerade forskare från bl.a. Stockholm och Uppsala en banbrytande artikel i Science som fick stor internationell uppmärksamhet: Origins and Genetic Legacy of Neolithic Farmers and Hunter-Gatherers in Europe. Genom att studera DNA i tre skelett från en jägarkultur på Gotland samt ett skelett från en jordbrukarkultur i Västergötland kunde man visa att de tre skeletten från Gotland påvisade släktskap med andra folkgrupper som idag lever i norra Europa, speciellt i Finland. Genuppsättningen hos skelettet från jordbrukarkulturen liknande däremot genomet hos de människor som idag lever i Grekland och på Cypern. Slutsatsen blev att människor från södra Europa vandrat norrut och fört med sig jordbruket till Norden, samtidigt som den äldre jägarkulturen levde vidare i norra Europa. Den här studien har nu följts upp med ännu en studie med fler skelett: Genomic Diversity and Admixture Differs for Stone-Age Scandinavian Foragers and Farmers.

Dessa resultat är oerhört spännande för en språkhistoriker! För de visar att människor faktiskt har flyttat sig över Europa. Människor och deras språk, får man förmoda. Men naturligtvis kan inte generna avslöja någonting om vilket språk de här människorna talade.

Samtidigt med de stora framstegen inom arkeogenetiken har nya datorbaserade analysmetoder utvecklats för att kartlägga de indoeuropeiska språkens geografiska utspridning. Eftersom språken kan antas ha spridits över Europa och delar av Asien genom migration försöker man nu kartlägga hur dessa migrationer kan ha sett ut. Genom att applicera bayesianska sannolikhetsmodeller för fylogenetik på ett begränsat lingvistiskt material och kombinera detta med känd information om tidpunkter då man antar att olika språk har splittrats försöker man spåra tillbaka de indoeuropeiska språken till den gemensamma startpunkten, alltså den plats där det indoeuropeiska urspråket talades. Den här forskningen är fortfarande i sin linda, men om metoden kan utvecklas vidare skulle den kunna utgöra ett intressant komplement till den traditionella språkforskningen.

Jag tror faktiskt att vetenskapen står inför ett verkligt genombrott här. De sista pusselbitarna kommer att bli avgörande; vi står inför något som har potential att kunna revolutionera vår kunskap de förhistoriska människornas migrationer och de indoeuropeiska språkens utbredning. Vi är nästan där.

För en språkhistoriker är det här en mycket spännande tid att få leva i och vara med om: framtiden verkar ljus och löftesrik. Vetenskapsrådet har nyligen kartlagt forskningsläget inom olika ämnesområden och för mitt eget ämne ser framtidsutsikterna lovande ut. Men det svåraste steget återstår. Det kommer att krävas något som är mycket svårt och ovanligt om det här genombrottet ska bli möjligt – nämligen samarbete över disciplingränserna. Och jag är övertygad om att just detta – att försöka få forskarna att samarbeta – är det som kommer att bli den ojämförligt största utmaningen.

För endast genom att skickligt kombinera metoder och evidens från molekylär genetik, arkeologi och traditionell språkhistorisk forskning kommer vi att kunna spåra både människan och språken tillbaka genom tiderna. Och kanske, om allt går väl, äntligen kunna hitta den plats där det indoeuropeiska urspråket en gång talades!

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter