Glappet mellan gymnasiet och akademin

2021-03-25

När jag inledde mina universitetsstudier upptäckte jag en synnerligen märklig sak; jag kunde inte skriva. Ja, eller rättare sagt, jag kunde inte skriva bra uppsatser. Det som verkligen var förvånande med den saken var att det hade varit min paradgren i gymnasiet, jag var den som kunde skriva riktigt bra uppsatser.

Under lång tid var jag ytterst förbryllad. Vad var det som jag gjorde fel? Varför kunde jag inte längre skriva bra texter?  De få kommentarer som jag fick som respons på mina uppsatser under den första tiden av mina studier gjorde mig inte mycket klokare. Det var först under mitt tredje studieår som jag någorlunda började förstå mig på vad som förväntades av mig i ett akademiskt sammanhang.

Många av dagens högskolestudenter känner sig lika förvirrade som jag gjorde under de första studieåren. Det visar både forskning och mina egna erfarenheter som skrivhandledare vid Åbo Akademi. Universitetslärare och forskare runtom i världen har uttryckt stor oro över studenters akademiska litteracitet. Alltså deras förmåga att uttrycka sig i tal och text i enlighet med akademiska diskurser.

Den så kallade breddade rekryteringen till högskolor innebär att allt fler har möjlighet att studera vid högskolor. Detta är en god sak då det i förlängningen leder till ett mer jämlikt samhälle; baksidan är emellertid att många studenter upplever en typ av diskurschock då de inte förstår vad som förväntas av dem eftersom ”glappet” mellan gymnasiet och högskolan helt enkelt är för stort.

I svenska såväl som i finländska medier har man under den senaste tiden uppmärksammat det så kallade skrivglappet. Men problemet är större än så. Glappet gäller inte bara skrivandet utan även läsandet av akademiska texter samt hur man diskuterar dessa texter. Många forskare framhåller att det grundläggande problemet är att många studenter saknar adekvata lässtrategier, vilket i sin tur leder till att de inte heller klarar av att skriva eller samtala kring akademiska texter.

Ett verkligt problem är att akademisk litteracitet vid många högskolor delvis verkar ses som en tyst kunskap, något som studenter själva förväntas komma till insikt om under studietiden. I många fall fungerar dock inte detta som tänkt, vilket i värsta fall leder till att studenter avbryter sina studier. Att studenter inte klarar av att möta de förväntningar som finns vid högskolor leder enligt studiepsykologer och forskare även till psykisk ohälsa bland många studenter. Den breddade rekryteringen blir på så vis något som understryker ojämlikheter i samhället snarare än något som leder till ett mer jämlikt samhälle.

I Academic Discourse: Linguistic Misunderstanding and Professorial Power skriver Pierre Bourdieu, Jean-Claude Passeron och Monique de Saint Martin följande: ”Academic language […] is no one’s mother tongue, not even that of children of the cultivated classes. As such, it is very unequally distant from the languages actually spoken by the different social classes. To decline to offer a rational pedagogy is, in this context, to declare that all students are equal in respect of the demands made by academic language” (1995: 8). De menar med andra ord att det akademiska språket inte är någons modersmål, men att det samtidigt finns ett en stor skillnad mellan studenter i fråga om hur stort steget att lära sig behärska akademiska diskurser de facto är.

Frågan är då vad man kan göra för att underlätta övergången mellan gymnasie- och högskolestudier. Jag tänker mig att den bästa lösningen är att gymnasier och högskolor samarbetar kring denna fråga så att vi tillsammans kan överbrygga glappet. Hur man rent praktiskt kunde tänkas göra detta återkommer jag till i mitt nästa blogginlägg.

3

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Malin S

    Tack för detta! Så mycket igenkänning. Och ingen pedagogisk hjälp eller ens kommentarer på inlämnade texter fick man heller. Så himla viktigt att överbrygga det här glappet!

    2021.03.26

  • Andreas Svensson

    Ja, ingen förstår sig på det akademiska skrivandets alla regler och konventioner utan mycket träning. Som vanligt tror jag det skiljer sig mycket mellan dicipliner.
    För våra programstudenter inom biologi finns en progressionsplan. Det börjar med enkla labbrapporter, litteratursökningsövningar, källhanteringsmoment, delar av en rapport, hel rapport på andras data och sen hel rapport med egen data. På alla får de feedback. Slutpunkten är exjobbet.
    På det stora hela funkar detta bra - vi kan lära dem det akademiska "fikonspråket" - bara de kommmer med grundläggande färdigheter i att skriva. Problemet uppstår när de inte riktigt kan formulera sig i text alls. I progressionsplanen ryms förstås inte att också undervisa i svenska, engelska och grammatik. Jag har frågat studenter om hur många uppsatser de skrivit på gymnasiet och får ofta svaret "inga".
    Då får vi problem att hämta upp "glappet".

    2021.03.26

  • Johanna Nygren Spanne

    Väldigt intressant reflektion!

    Mau arbetar med och för breddad rekrytering, vilket gör att jag känner igen mina studenter och mig och mina kollegor i artikeln. Jag upplever att det inte bara är i den skriftspråkliga behandlingen problemet ligger, utan i de akademiska diskurserna, som detta inlägg tar upp, som en del av problemet och frustrationen har sin uppkomst.

    Mitt miljövetenskapslärarlag arbetar med att synliggöra språket, kulturen och traditionen t.ex. genom att införa en kurs i "Läsa, skriva och diskutera Miljövetenskap", men trots försök att vara explicita i denna kurs både gällande språk och akademiska diskurser så upplever jag att vi inte helt når hela vägen. Mycket är implicit och vi som lärare har svårt att identifiera, formulera och förstå hela spännvidden av problemet.

    En komplicerande faktor i att väva in moment av "generella akademiska kunskaper och färdigheter" är också vad programmets/kursens högskolepoäng ska användas till och att, som vissa hävdar, djupet i ämneskunskaperna blir lidande av att tid avsätts för kursmoment kopplade till "akademiska färdigheter". Det jag grunnar på är om studenten kan lära "korrekt" ämnesdjup utan dessa färdigheter?

    2021.03.26

  • Simon Olausson

    Personligen anser jag att en del av ansvaret även ligger hos den vetenskapliga akademin som inte följer konsekvent användning av språk. Många facktermer skulle i praktiken kunna användas inom flertalet vetenskapliga ämnen, men skiljs här från varandra och är specifika för just dess egna ämnesområde. Detta är även ett problem vid ämnesöverskridande forskning där samma fackterm potentiellt syftar till helt olika fenomen. Samtidigt som samtliga forskningsgrenar utvecklas internt, blir det svårare och svårare att läsa facklitteratur för den oinsatte. Synd att vetenskapen blir så otillgänglig för allmänheten - samtidigt som detaljrikedomen behövs för spetskunskapen.

    2021.03.27

  • Christina

    Tack för intressanta reflektioner! Jag känner igen mig från min egen studietid och inträde i den akademiska världen men även från dagens problematik i högskolan som, enligt mina erfarenheter tenderar att öka. Jag instämmer i att gymnasieskolan och högskolan måste samverka för att minska det allt mer vidgande skrivglappet. Ska bli intressant att följa dina kommande blogginlägg.

    2021.04.13

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter