Bron över glappet

2021-06-14

I mitt senaste inlägg talade jag om det så kallade glappet mellan gymnasiestudier och högskolestudier, vilket kan få stora konsekvenser för högskolestudenters möjlighet att behärska de akademiska diskurserna. I detta inlägg presenterar jag ett konkret exempel på hur man skulle kunna lösa detta problem.

Att gymnasier och högskolor behöver samarbeta mer är för tillfället ett mycket aktuellt ämne i Finland. Allt fler högskolestuderande har problem med att greppa vad som förväntas av dem i deras studier. I den nya gymnasielagen (714/2018) och grunderna för läroplanen (GLP2021) fastställs att gymnasierna ska utveckla och intensifiera sitt samarbete med tredje stadiet, det vill säga högskolor. Även vid högskolorna i Finland betonas vikten av ett utökat utbildningssamarbete med gymnasier och övriga utbildningar på andra stadiet. Den stora frågan är dock vilka former samarbetet ska ha.

Under hösten 2020 inledde jag ett projekt vid namn Bron vid Språkcentret, Åbo Akademi. Syftet är att knyta kontakter till gymnasier och att i samarbete med dessa utveckla en kurs om akademiska diskurser för gymnasiestuderande. Projektet finansierades av Svenska kulturfonden i Finland och kulminerade i att jag höll en kurs för en grupp av andra årets studerande vid två gymnasier i Åbotrakten.

Jag har funderat länge på vad man ska lyfta fram på en dylik kurs för att på bästa sätt förbereda studerande för högskolestudier. Personligen är jag övertygad om att förståelsen för de akademiska diskurserna måste gå via ett varför snarare än via ett hur. Om en student förstår varför akademiska texter är så starkt normerade, har hen även troligtvis goda förutsättningar för att följa dessa normer. I kursen diskuterade vi därför inledningsvis huvudsakligen varför olika typer av akademiska genrer ser ut så som de gör.

Vi diskuterade även hur man kan avgöra om en studie är vetenskapligt genomförd och trovärdig samt vilka krav en artikel ska uppfylla för att den ska kunna publiceras i en vetenskaplig tidskrift. I samband med det talade vi även om den så kallade kunskapsresistensen och vad den beror på, varför den är en stor utmaning i vårt samhälle och hur man kunde tänkas gå tillväga för att skapa förtroende för vetenskapligt utförd forskning.

En annan viktig förutsättning för framgångsrika studier är goda läs- och skrivstrategier. Olika rapporter i såväl Finland som Sverige har lyft fram att unga, speciellt pojkar, läser allt mindre. Det har förstås en negativ inverkan på deras lässtrategier, vilket i sin tur även påverkar hur goda skrivstrategier studerande har. Ett viktigt inslag i kursen var därför vilka läs- och skrivstrategier som är effektiva och att medvetandegöra studerandena om vilka strategier de använder sig av och hur de kan förbättra dessa. I anslutning till det diskuterade vi bland annat olika strategier för att göra anteckningar när man skriver en längre uppsats.

I kursen ingick flera olika typer av inlämningsuppgifter och en hemtenta om språkliga hjälpmedel, men den huvudsakliga uppgiften var att skriva en så kallad miniavhandling. Där fick studerandena välja mellan två teman – vaccinmotstånd och hållbar utveckling – och mellan tre metoder – intervjuer, enkäter och analys av diskussionsforum. Tanken med att sätta vissa ramar för avhandlingen var att inte göra valmöjligheterna för stora. Det kunde lätt ha lett till en långdragen beslutsprocess kring ämnesval och till ett avsevärt mer utmanande arbete för mig i egenskap av handledare.

Bortsett från de här ramarna kunde studerandena välja fritt vad de skrev om. De valde bland annat att undersöka vilka argument det finns för och mot snabbmode, vilka möjligheter unga har att leva hållbart, vilka faktorer som påverkar ungas inställning till vaccin, i hur stor utsträckning ungas konsumtionsvanor påverkas av influerare och vilka argument klimatförnekare använder sig av.

Under skrivprocessen hade studerandena dels stöd av mig, dels av ämneslärare vid respektive gymnasium som hjälpte dem med ämnesval och material. Min roll bestod främst av att undervisa dem i hur akademiska avhandlingar är uppbyggda och att hjälpa dem med stilen och språket i avhandlingarna.

Man kunde tänka sig många olika upplägg för en dylik kurs och att den huvudsakliga kursuppgiften var en avhandling hade både sina för- och nackdelar. Att kursen innefattade en så pass omfattande uppgift avskräckte naturligtvis en del studerande, och frågan är om det är just de som blev avskräckta som skulle ha mest nytta av att gå kursen. Det positiva med uppgiften var emellertid att kursdeltagarna i samband med den kunde öva sig på många av de färdigheter som är viktiga i högskolestudier.

Det viktigaste var förstås att det gav dem en möjlighet att skriva en akademisk text och att i samband med det komma till insikt om vad som kännetecknar en sådan typ av text. Men uppgiften innebar även att de fick öva sig på informationssökning, att ge konstruktiv respons på varandras texter, att diskutera vetenskapliga texter samt att bekanta sig med olika metoder och teorier.

Det är långt ifrån ovanligt att det största hindret för högskolestuderande att bli klara med sina studier är kandidat- och magisteruppsatsen, och att skriva en kortare variant av en sådan uppsats redan i gymnasiet innebär förhoppningsvis att uppsatsskrivande på högskolenivå känns mindre utmanande.

Jag håller i skrivande stund som bäst på med att utvärdera projektet och hur jag ska gå vidare med det. Det finns många frågetecken inför framtiden, som till exempel hur projektet ska administreras när det utvidgas till fler gymnasier och vilka studerande kursen ska rikta sig till. Men jag övertygad om att denna typ av kurser borde erbjudas alla gymnasiestuderande för att ge dem bättre förutsättningar att klara av högskolestudier.

Det är många aspekter och detaljer kring projektet som jag inte har möjlighet att ta upp i ett kort blogginlägg, men alla som är intresserade av att få veta mer om det eller som har tips om liknande projekt eller kurser får gärna kontakta mig (jane.wingren@abo.fi).