Skolreformer skys som nyliberala virus

2013-12-18

Nu har det gått ett par veckor sedan PISA-rapporten slog ner som en bomb hos många i vårt avlånga land. Har den värsta chocken lagt sig eller har surret kring resultatet tystnat för att planer om förändringar är i full gång? Vad är egentligen mest oroväckande, PISA-resultaten eller planerna? Ser vi till alla reformer som genomförts inom skolan de senaste tjugo åren blir det ganska uppenbart att vi i Sverige har en övertro på reformer. Eller? Många av dem har lett till att nya begrepp från andra sfärer än skolans har kommit i in i utbildningsväsendet, eller i alla fall försöker ta sig in. De tas ju inte alltid emot med öppna armar av vare sig skolverksamma eller den utbildningsvetenskapliga forskarvärlden. ”Entreprenörskap” ska exempelvis löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet, men både många lärare och forskare som studerar skolan reagerar på begreppet entreprenörskap, som i sin traditionella bemärkelse inte alls rimmar med skolans traditionella värderingar.

Vidare ska skolan inte enbart vila på vetenskaplig grund och på beprövad erfarenhet, utan den ska dessutom vara ”evidensbaserad”. Är det möjligt? Ja, eller nja, men då kan vi kalla det ”evidensinformerad”. Missförstå mig inte; jag är på det klara med innebörden i dessa begrepp, en innebörd som jag dessutom tror gynnar lärande för alla som arbetar i skolan, såväl elever som lärare för att nämna några. Som kommundoktorand inom pedagogiskt arbete står jag dock mitt emellan forskarvärlden och skolans värld. Jag står här och tänker att livet vore bra mycket enklare om skolpolitiken vilade på en vetenskaplig grund. Det är möjligtvis en naiv tanke, men jag upplever att många av de reformer som väller in över skolan skys av både forskare och skolverksamma som om de vore någon form av nyliberala virus, vilket de kanske också är?

När jag reflekterar över det här går mina tankar till  Att våga låta bli att förändra – om ett annorlunda skolforskningsprojekt *. Denna text skrevs av Petri Salo, professor vid Åbo Akademi i Vasa, i samband med att vi i Helsingborg för några år sedan avslutade ett samarbete med Universitet i Tromsö om en masterutbilning i aktionslärande för 75 av våra lärare i staden. Salo leker i texten med tanken att som forskare få medverka i ett projekt där han går in och ber lärarna på ett antal skolor att avbryta alla pågående utvecklingsinsatser som de anser är onödiga samt lovar lärarna att inga nya projekt utifrån ska initieras de kommande två åren.  Kan det vara så att skolan förändras till det bättre om man låter bli att förändra den? Ja, vem vet!? Det skulle troligtvis skapa arbetsro på flera nivåer. Det görs många fantastiska insatser på våra skolor.

Vid de tillfällen då lärare möter andra lärare och får utbyta erfarenheter är engagemanget stort. Så behöver vi alla strategier, ett ord som enligt Salo också är ett märkligt ord i skolsammanhang, då det associeras till krigsföring? Är det krig eller lärande vi vill ska pågå i våra skolor? Jag försöker verka för lärande. Jag förmodar att alla som engagerar sig i skolan också går in med den avsikten. Jag befarar dock att de kunskaper som förändringsförslag och reformer grundar sig på många gånger är otillräckliga för att avsikterna ska kunna förverkligas.  Så vad är det vi håller på med? Strategi, krig eller lärande?

* Petri Salos text finns att läsa i Våga lära – Aktionslärande i Helsingborgs skolor och gavs ut av Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg 2009 med Ulf Hedén, Rachel Jakhelln, Elisabeth Svenningsson och Tom Tiller som redaktörer.