Till skogen och Bengt

2016-02-29

I tider av diskussioner om universitetens funktion och styrning är det lätt att dess mer osynliga värden kommer i skymundan; integritet och nyfikenhet likväl som det akademiska handledarskapet. Mentorskap som ibland sträcker sig bortom uppdragens avslutning. Min handledare i etologi, professor emeritus Bengt Meyerson, fortsatte att följa med även efter disputationen. Bengt lämnade oss den 27 oktober 2015. Denna text tillägnas hans minne.

Det är en speciell känsla när bildörren slår igen. Pannlampan skapar ett avgränsat rum i det kompakta mörkret. Kroppen fylls med adrenalin och barnslig frihetsglädje. Fri luft. Tar mig an stigen till vindskyddet. Sjön ligger frusen och trädens blå skuggor leker över den snötäckta isen. Laban jagar sorkar medan jag krånglar med veden. Till slut flammar lågorna mot nattsvart himmel.

I vanliga fall skulle Bengt ha fått ett meddelande i just den här stunden, och jag skulle ha fått ett svar. Senast kom mitt mejl från en uppochnedvänd eka vid sjökanten som blev min säng när vindskyddet var upptaget. Det slutade med ett skratt.

Ikväll kan jag endast skicka en tacksam tanke. Tacksam för ett vetenskapligt mentorskap som formade, en vänskap som bar och ett oräkneligt antal upptåg och märkliga historier. Fostrande samtal om att inte pålägga djuren människoapans egenskaper och om att förstå svagheterna i djurförsökens konstanta och kontrollerade experimentella förhållanden. Våra tidiga handledningssessioner slutade någon gång i tårar. Senare kom insikten att rak kritik är sällsynt och värdefull. Samtalen blev många och samtidigt alltför få.

Som okrönt mästare av orden lyckades Bengt formulera det svårfångade. Såsom vännernas och familjens betydelse vid livets sluttamp ”Jag är liksom en skugga av mitt tidigare jag. Undrar ibland om skuggan kan tänkas finnas kvar… Men skugga är beroende av att gestalten bestrålas av ljus. Jag har det fantastiska privilegiet att ta mot ljus och värme från ett antal källor i tillvaron.”

Eller trösten som kom när tillvaron stormade ”Det var ett väldigt regnande – vill visst aldrig sluta. Och blåser gör det också. Ibland ser ens liv lite ut som så. Men gräset växer och när solen kommer upplever man den värmande kraften så mycket mer. Och värmen kommer, så småningom i alla fall fast det kan verka som det tar länge. Du har kraften, mentalt och fysiskt – ta ett djupt andetag, sucka ut och inget skall tära din framtidstro.”

Smittande livsglädje och tillförsikt i kombination med hjärna och disciplin kännetecknade en Bengt som alltid var på väg.

Jag vaknar upp vid tvåtiden. Andedräkten har bildat frostkristaller på sovsäcken som river mot kinden. Yrvaket tror jag först att det är morgon men inser sedan att det är månljuset som väckt mig. Bländande ljust men utan solens färgprakt dränker det sjön och förvandlar skogen till svarta skarpa skepnader. Månen själv vandrar över trädtopparna. Nattens skådespel har börjat och jag och Laban har första parkett.

På morgonen drar jag hemåt. Lycklig. Där ute finns alltid en skog som väntar. I natt var den min.

”Den möter dig genom alla dina sinnen – lukten av lav och mossa, synintrycket av tallarna som inom vissa områden står som pelare i en katedral, ljudet av vinden som silar sig genom lövträdens bladverk eller tystnaden bland träden som vaktar kring tjärnarna.”

Fotnot: Det avslutande citatet är hämtat från Mörtö Bunsö en mytomspunnen skärgårdsö, Bengt och Harriet Meyersons, Bunsö Media 2014