Är det dags att fridlysa Nyfikenheten?

Efter många månaders slit så finns där absolut ingenting att fortsätta med. Det finns tidskrifter för negativa resultat, men ingen för misslyckade experiment. Uppgivet.

När jag beklagar mig för min professor bemöter han det med ett glatt ”Ja, det här har ju ingen lyckats med så därför ska vi göra det. Om det vore enkelt att göra så skulle det redan vara gjort.” Och så, en tröstande dumlekola. Därtill en insikt. Att allt handlar om att bryta ny mark. Trots många fler försök förlorade jag kampen mot Y5, men en annan dag vann jag mot Y2-receptorn – och Eureka blev min nya vän.

Att bryta ny mark. För vad vore forskning utan nydanande teorier och ett systematiskt ifrågasättande av det som anses vara givet – i kombination med dumdristig envishet?

I mina diskussioner med forskare om varför de forskar kommer ”ny kunskap” oftast på första plats. Problemlösning och lärande är förknippat med glädje och leder till frisättning av belöningsmolekyler. Fenomenet har beskrivits även för hundar. Biologiskt sett en basal funktion och en stark instinkt; så stark att det räcker med 15 minuter tillsammans med min 9-åring för att förundras över uthålligheten i frågan ”varför?”.

Men trots att samhället ropar efter forskningsbaserade lösningar och innovationer, efter nyttiggörande och samverkan, handlar diskussionen om forskning sällan om vad som driver forskare. Om nyfikenheten som gör att forskning kan bidra med kunskap bortom det förväntade. Om oväntad kunskap som möter framtidens utmaningar innan de blivit till faktum och ger förståelse för mekanismer oavsett deras potentiella bruksvärde.

Att forskningen möter samhällets krav på effektivitet och styrning är ett måste för att omvandla forskningsresultat till nytta. Men, kan det tänkas att forskningens kärna riskerar att tappas bort när den ställs emot andra behov och styrmedel? Och skulle det i så fall hota forskningens innovationsgrad? Det är betydligt enklare att diskutera nyckeltal och tidplaner än fritt tänkande och hängivenhet, men kanske är det där vi borde ta avstamp för att säkra forskningens framtid? Är det rent av dags att fridlysa Nyfikenheten?