Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Mellan torka och orkan

Det är snart sommar, ännu ganska kallt. Dagarna här varvas av sol och regn, solregn och under kavajen bär jag fortsatt en tunn ylletröja. Vissa dagar, jag har tänkt på det, en intensiv grönska som skär genom luften. Dofterna. Färgerna skrapar emot ögonen, skriver Hanna Hallgren.

I matkön pratar några personer som jag inte känner om tröttheten ”den här tiden på året”. Ja. För oss som aldrig slutade skolan, utan lever i terminernas lungor. Den hårda snabba höstlungan, och sedan den oändliga vårlungan. Djupare och djupare andetag. Medan händerna puffar stenen uppåt, framåt. Det fanns en svensk tv-serie som hette Orka, orka … En genial titel, mellan torka och orkan.

Åter till tröttheten. En gång för många år sedan hade jag en utmattningsdepression. Det är, vad jag förstår, inte helt ovanligt. Särskilt inte bland kvinnor inom akademien. Både bland dem som smäller i forskningsglastaket, och dem som klibbar fast på undervisningsgolvet. Jag var 28 år, arbetade extra inom psykiatrin och hade just skrivit klart min magisteruppsats i litteraturvetenskap.

I min bok Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom (2008) har jag skrivit om den här tiden, och känslan av att leva med huden avsliten. Hur världen fräter mot köttet. Allt jag kunde göra var att gå mycket långt, sova, gråta och spela ett datorspel som hette Snood. Det var på sitt sätt en karaktärsdanande period.

När jag ungefär ett år senare började som doktorand vid Tema Genus i Linköping var det inte lagerkransen som hägrade. Istället blev ambitionen att försöka skapa ett yrkesliv som inte gör en sjuk. I stora drag har det handlat om – och i den utsträckning det går – att sätta gränser. Att alltid ställa antalet arbetsgöromål i relation till vad en människa mäktar. Och med hjälp av en terapeut lärde jag mig att aktivt skapa ”luft i schemat”, det vill säga att underplanera sig något, eftersom oförutsedda händelser alltid händer. Ja, och på så vis är de ju förutsägbara.

Nu är det juni 2015 och jag är trött. Jag vet inte hur många människor inom universitetet jag mött som blivit sjukskrivna på grund av utmattning. Osäkra anställningsvillkor. Orimliga arbetsbördor. Outtalade och uttalade krav. Uppåt, framåt. På många universitet och högskolor också ackompanjerat av en linjestyrning som ofta stansar hål av ilska och rädsla istället för att teckna linjer av sammanhang.

Nej, jag vet inte hur en idealt borde driva ett universitet så att människor inte blir sjuka. Utan blomstrar som i ett Arkadien. Men jag tror att det börjar med grönska, upp genom asfalten, upp över väggar och tak. Som ett sig förvildande band av möjligt liv. Varför skulle sommaren annars tveka?

Mer om skribenten

  • porträttbild Hanna Hallgren

    Lektor i genusvetenskap

    Hon skriver om sin forskarvardag. Hanna Hallgren är poet, genusvetare och verksam inom konstnärlig forskning.

Relaterat innehåll

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Krönika 6 december 2023

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.