Den akademiska tiden

2015-05-26

”Guds kvarnar mal långsamt men fint”, det vet Signe Mogren, en av karaktärerna i Karin Boyes roman Kris (1934). Så har jag alltid tänkt om universitetet och dess tid. Att malandet pågår långsamt. Kanske inte alltid fint, men långsamt. Den enda tid jag känner som är långsammare än akademiens, är den poetiska. En särskild sorts motstånd, klibbighet och ovisshet då något ska stjälpas ut ur tystnad och kött. Akademiens långsamhet kräver andra berättelser. Om det funnes hierarkiska tusenfotingar, en med olika långa och relevanta ben, kanske en sådan bild vore lämplig. En sko måste knytas, en annan klackas, en tredje ha pampuscher och inläggssula; alltmedan denna märkliga varelse rör sig – framåt, sidledes, bakåt – vaggande, långsamt, tung. Inuti denna organiska farkost pågår överläggningar, möten, seminarier, undervisning, budgetarbete och omorganisation. Möjligen är akademien som en ko, mångmagat tuggande. Blicken riktad mot horisonten, och med svansen alltid bak.

Det är svårt att förklara den akademiska tiden för dem som lever i all möjlig tid som finns utanför. Till exempel hur lång tid det tar att söka ett jobb. Eller att det kan passera närmast en oändlig räcka ögonblick innan – och om – en får något svar. Innan en får tillbaka de insända handlingarna. Det är som att tiden vore viktig, och skapande en nogsamhetens klang. Detta innebär dock inte att handlingar inte kan komma bort, att jäv inte uppstår, att utlysta tjänster verkligen tillsätts om fel sökande rankats högst. Allt som oftast finns det några små fötter som sparkar till på den meritokratiska bollen, så att den rullar iväg åt det ena eller det andra hållet. Eller för den delen: som sparkar till på ämnesbollen, på institutions- och fakultetsbollarna. Ett dribblande med många fötter och bollar. Det är därför jag tänker att akademiens kvarnar faktiskt inte mal lika fint som Guds, om än nästan lika långsamt. Ja, det är väl något med den mänskliga faktorn. Och som särskilt står fram i ett system som med sällsam iver slår sig för bröstet för att framhäva korrekthet. Det finns latinska citat för sådant. Och det finns säkert också engelsk slang.

Men den poetiska tiden? Så långsam att den växer in i huden. I tystnaden. En tid som stannar i tiden, och ger visarna skuggor. Dessa knivar av eld. Jag vet att det inte är troligt, men viktigt, att denna tid en gång öppnar upp ett ansikte. Som vore klockorna inget, den långa och korta visaren inuti skuggan. Själva tiden, skuggad.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter