Are You an Illusion – betraktelser över svunna kontroverser

2014-10-28

”At the time of writing, he [P. G. Wodehouse] was what can only be described as ninety-three.” Så beskrev Douglas Adams den mästerlige humoristen i förordet till Sunset at Blandings, Wodehouses sista och ofullbordade roman.

Filosofen Mary Midgley har brädat Wodehouse genom att vid nittiofyra års ålder ge ut en debattskrift: ”Are You an Illusion?”. Merete Mazzarella har nyligen anmält densamma med gillande i Svenska Dagbladet.

Varför skulle då läsaren vara en illusion? Jo, menar Midgley, neurofysiologer och behavioristiska psykologer låtsas att den subjektiva upplevelsen inte finns, eller är en sinnesvilla. Midgley anser att reduktionismen har gått för långt. Som ett avskräckande exempel citerar hon Francis Crick: ”You, your joys and your sorrows, your memories and your ambitions, your sense of personal identity and free will, are in fact no more than the behaviour of a vast assembly of nerve cells and their attendant molecules.”

Försök att förklara tankar, känslor och upplevelser genom att söka deras materiella grund är dömda at misslyckas, menar Midgley. Det var inte Napoleons neuron, säger hon, som kom på att Ryssland borde invaderas, utan Napoleon själv. Tankar orsakas av andra tankar. Introspektion och intuition är giltiga och användbara vägar till kunskap, och fullt jämbördiga med vetenskaplig metod. I vissa fall till och med överlägsna. Tankar kan aldrig förstås genom att reduktionistiskt delas i sina beståndsdelar, säger Midgley.

Men introspektiv forskning har i århundraden utan större lycka försökt ge svar på hur medvetandet egentligen fungerar. Framstegen har kommit först när vi har lyckats använda vetenskaplig metod. Numera kan vi faktiskt konstruera experiment för att skilja ut olika underdelar av tankar och upplevelser. Till exempel kan vi visa bilder för försökspersoner och undersöka vad som gör att de blir en medveten upplevelse. Hur lång stimulustid krävs? Vilka distraktorer kan förhindra upplevelsen? Vi kan studera olika typer av illusioner. Eller så kan vi hämma aktiviteten i en viss del av hjärnan och se hur det påverkar den subjektiva upplevelsen. Det kan göras exempelvis med transkraniell magnetstimulering. Tiden när självrapporterade upplevelser ansågs ligga bortom naturvetenskapens domäner är sedan länge svunnen. Men det betyder inte att introspektionen är tillbaka som metod. För att citera den framstående kognitionsforskaren Stanislas Dehaene: ”the correct approach is to think of subjective reports as raw data”.

Jag vet inte vem som anser att det självupplevda medvetandet är en illusion, eller att just Napoleons politiska beslut bör analyseras som en funktion av aktiviteten i hans neuron. Bland de citat Midgley stödjer sig på finns bara ett som faktiskt säger att ”the self is an illusion”, och det kommer inte från en forskare utan från en möjligen överdrivet sensationalistisk rubrikredaktör i den populärvetenskapliga tidskriften New Scientist. Därför ger Midgley tyvärr sken av att, för att åter citera Douglas Adams, vara ”condemned by her extreme longevity” till att rida till storms mot väderkvarnar.

Humanistiska ämnen är mycket viktiga och värdefulla. Vi behöver fler bryggor mellan naturvetenskap och humanistisk forskning. Midgleys bok kunde ha varit en sådan. Men hennes ansats hämmas tyvärr av att hon inte tar någon hänsyn till de senaste decenniernas experimentella forskning om subjektiv upplevelse och av hennes benägenhet att teckna nidbilder av neurofysiologiska teorier. Den största behållningen ligger kanske i att läsa den som ett levande tidsdokument över det förra seklets filosofiska strider.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter