Pedagogiska meriter väger lätt

2018-06-18

År 2016 publicerades rapporten Att möta den högre utbildningens utmaningar, en rapport som Douglas Brommesson, Mattias Fogelgren, Johan Karlsson Schaffer, Jörgen Ödalen och jag författade. Här fann vi bland annat att ett svenskt lektorat i statsvetenskap i genomsnitt har 80 procent undervisning i sin grundkonstruktion. Jämfört med hur det ser ut i Norge och Danmark utgör det pedagogiska uppdraget sålunda en stor del av svenska lektorers arbetstid.

Mot den här bakgrunden är det rimligt att tro att när lektorstjänster tillsätts i konkurrens, då diskuterar och värderar sakkunniga pedagogisk skicklighet med lika mycket omsorg som de diskuterar och värderar sökandes forskningsmeriter. Också lagstiftaren förordar en sådan ordning. I Högskoleförordningen står nämligen att bedömningen av pedagogisk skicklighet ”ska ägnas lika stor omsorg som prövningen av andra behörighetsgrundande förhållanden” (HF 4:4).

Men när det kommer till kritan, anses verkligen pedagogiska meriter vara viktiga när undervisningstunga tjänster ska tillsättas? För att undersöka saken, studerade vi i nämnda rapport sakkunnigutlåtanden under åren 2004–2014 vid tillsättande av lektorat i nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi vid de sex största universiteten i Sverige (det rörde sig om sammanlagt 111 tjänstetillsättningar).

Resultaten var tydliga. När sakkunniga utvärderar sökande till lektorat, ägnar de betydligt mindre utrymme åt att diskutera pedagogiska meriter jämfört med vetenskapliga dito. De är dessutom mer benägna att låta vetenskaplig meritering avgöra rankningen. Drygt ett år efter att vår rapport kom, publicerades Sara Levanders avhandling Den pedagogiska skickligheten och akademins väktare: Kollegial bedömning vid rekrytering av universitetslärare. Levander hittade ungefär samma saker som vi gjorde.

Man kan ha olika åsikter om detta. En första reflektion är att det sätt på vilket pedagogiska meriter värderas inte verkar ge universitetslärare särskilt starka incitament för att lägga tid och energi på att utveckla den pedagogiska skickligheten. Om det främst är forskningsproduktionen som fäller avgörandet när vi söker jobb, är det rationellt att satsa mer på den delen av verksamheten. En andra tanke är: nog är det märkligt att när man uttalat söker personer som ska undervisa lejonparten av sin tid, inte låter undervisningsskickligheten fälla avgörandet om vem som får jobbet?

Ur mitt perspektiv är ordningen otillfredsställande. Själv skulle jag gärna se att fler lärosäten använde sig av särskilda pedagogiskt sakkunniga vid tjänstetillsättningar. Deras uppgift skulle vara att granska de sökandes pedagogiska meritering, och på så vis komplettera de ämnessakkunnigas bedömning. Det skulle dels stärka incitamenten för att utveckla sin pedagogik, dels ge anställningsnämnder och rekryteringskommittéer rimliga möjligheter att prioritera starka pedagoger framför starka forskare. Det skulle dessutom ge särskilt skickliga pedagoger en viktig roll som sakkunniga i rekryteringsprocessen. Härvid har Chalmers beskrivits som unika i Sverige, genom att de sedan långt tillbaka utser en extern pedagogiskt sakkunnig vid varje enskilt rekryterings- och befordringsärende. Jag är böjd att tycka att fler borde följa deras exempel.