Hur reagerar väljarna på att arvfiender har regerat ihop?

2018-09-05

I kommunpolitiken har den gångna mandatperioden varit speciell i flera avseenden. I hela tio fall har kommuner styrts av en koalition där endast Moderaterna och Socialdemokraterna ingår. I ytterligare 16 styr dessa partier tillsammans, men då i lag med andra partier också.

Socialdemokrater och moderater har historiskt sett målat ut varandra som svensk politiks huvudmotståndare. En intressant fråga är hur väljarna egentligen reagerar på att dessa arvfiender hoppat i säng med varandra, och att de har blivit styrda en tämligen ohelig allians under mandatperioden? En hypotes är att båda partierna går tillbaka; att 2014 års S- och M-väljare flyr partierna i de kommuner de styrt tillsammans eftersom väljarna känner sig svikna av att partiet de röstade på krokade arm med en ideologisk motpol.

Det är inte alldeles svårt att gräva fram siffror som åtminstone på papperet ger grund för en sådan hypotes. När väljarna placerar S och M på höger-vänsterskalan, hamnar de långt från varandra. Föga överraskande såg vi i Statistiska Centralbyråns partisympatiundersökning att bara cirka 10 procent av M-väljarna har S som andrahandsval. Samma andel av S-väljarna har M som andrahandsval. Vidare visade en opinionsmätning från april i år att 61 procent av moderata väljare önskar ett samarbete med Sverigedemokraterna om Alliansen inte får egen majoritet – motsvarande siffra för samarbete med Socialdemokraterna var endast 26 procent.

Dock ska man ha i bakhuvudet att siffrorna gäller riksnivån. Ingen av undersökningarna lämnar utrymme för möjligheten att väljarna i de här lite udda kommunerna där socialdemokrater och moderater samarbetar faktiskt på allvar ställer sig frågan: ”OK, om jag bortser från mina ideologiska övertygelser i övrigt – har det här exotiska samarbetet gagnat min hemkommun? Har utvecklingen i kommunen varit positiv, var det kanske bara bra att de grävde ned stridsyxan och valde den här ovanliga lösningen?”

Varje kommun har förstås sina egna unika förutsättningar och forskning har visat att personkemin ofta är minst lika viktig som ideologi när kommunala koalitioner bildas. Vissa gemensamma nämnare verkar emellertid finnas i de här kommunerna. I våras gjorde Dagens Samhälle en tankeväckande djupdykning i de tio kommuner som enkom styrts av socialdemokrater och moderater. Känslan som läsningen ger, är att det är två maktpartier som valt att lösa ett krångligt parlamentariskt läge och lagt de mest ideologiskt kontroversiella frågorna åt sidan. Istället har de koncentrerat sig på osexiga surdegar som rör långsiktiga och kommunövergripande problem: översiktsplaner, näringslivsutveckling, bostadsbyggande, att framtidssäkra VA-system och nå balans i ekonomin. Följden, menar de intervjuade partiföreträdarna, har blivit ett bättre samtalsklimat och mer pragmatism.

Finns det inga nackdelar då? Tja, väljarna kanske röstade på S för att se större ambitioner avseende kollektiva lösningar. På M för lägre kommunalskatt och större valfrihet. När de här jättarna samarbetar, lägger ideologiska hjärtefrågor åt sidan och pragmatiskt stakar ut långsiktig framtidsinriktningen, är det inte orimligt att traditionalister inom de respektive partiernas väljarkår känner sig svikna. För personer som inte endast utvärderar eventuella framgångar under innevarande mandatperiod, utan är trogen sin ideologiska identitet, kan vilsenhet uppstå. Var sådana röster hamnar efter fyra år av pragmatism får vi veta först på söndag.