Efterlyses: bättre respekt för principen om opartiskhet i akademin

2018-06-05

För några år sedan berättade en kollega för mig att hon hade varit sakkunnig vid tillsättningen av en lektorstjänst. Kollegan nämnde att en av de sökande var X, som på den tiden var vår gemensamma kollega. Måhända naivt undrade mitt yngre jag: ”Men, är inte du jävig då?”. Den seniora kollegan tittade avmätt på mig och svarade: ”Nej, du förstår, jäv gäller bara om vi haft ett nära forskningssamarbete eller en handledarrelation”.

Ordväxlingen är ett uttryck för vad jag uppfattar som ett inte alltför sällsynt fenomen inom akademin. Förvaltningslagens jävsregler hör till de mer misstolkade, missförstådda (ja, ibland direkt medvetet negligerade) regelverk som är avsedda att styra vår verksamhet. Inte sällan hör jag folk säga att de minsann är professionella, att de förmår skilja på sak och person, och därför tackar ja till, exempelvis, sakkunniguppdrag.

Det torde vara irrelevant huruvida man själv känner sig jävig eller tycker att man är professionell. I lagtexten står att den som handlägger ett ärende är jävig om det finns omständigheter som kan rubba förtroendet till den handläggandes opartiskhet i ärendet. Blir man tillfrågad om att delta i ett beslut som skulle kunna gynna en nära kollega eller vän, borde ett larm utlösas i bakhuvudet som säger att: ”Eftersom det gäller en person till vilken jag har nära privata band, är risken stor att omgivningen uppfattar det som att jag är partisk; därför jävar jag ut mig”.

Bristande respekt för jävsregler är allvarligt. Att dessa regelverk respekteras är en direkt implikation av Bo Rothsteins Quality of Government-perspektiv, alltså, hur avgörande opartiskhet är för att upprätthålla legitimitet för det offentliga. Att ärenden handhas opartiskt sänder ut signaler om att när medborgaren har med det offentliga att göra, spelar det ingen roll om du är rik eller fattig, vilken hudfärg du har, alternativt, om du råkar ha kompisar i beslutsfattande ställning. Omvänt sänker upprepade brott mot jävsregler och opartiskhetsprincipen förtroendet för offentliga institutioner och offentliga beslut.

Jag är rädd att akademin inte alltid är ett föredöme när det gäller att upprätthålla principer om opartiskhet. För knappt två år sedan skrev Mats Alvesson och Erik J Olsson att vår bransch plågas av rejäla meritokratiska brister. Poängen byggde på observationen att tillsättningar av tjänster ofta sker i strid med gällande regelverk, slutsatsen att detta är uttryck för en utbredd kultur av inavel och vänskapskorruption. Sulf bekräftade bilden av regelvidriga anställningsprocedurer i den färska rapporten Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin.

Den sammanlagda effekten av bristfällig respekt för jävsregler och den hyggligt väl kartlagda nepotismkulturen på landets lärosäten, är potentiellt förödande. I samma slag får vi nämligen a) sämre kompetens på en given position än vad vi hade fått med öppen konkurrens om positionerna, och b) ett underminerat förtroende för högskolesektorn när jävsregler nonchaleras och internsökande premieras på oegentliga sätt.

Är vi intresserade av en kulturförändring, är ett viktigt steg att den kommer inifrån. Särskilt vi med trygga anställningar bör blåsa i visslan, eller åtminstone ställa besvärliga frågor till överordnade, när de försöker smyga igenom skräddarsydda anställningar eller frångår principer om meriter och kvalifikationer vid tillsättningar av korttidsanställningar för att gynna individer till vilka man sedan tidigare har band till.

Intern kritik möts sällan med konfetti, champagnekorkar och fyrverkerier. Men förhoppningsvis bidrar det till att stärka verksamheternas långsiktiga kvalitet och på kuppen skapa ett konstruktivt och öppet samtalsklimat. För, arbetsplatser där kritik välkomnas fungerar sannolikt bättre än när läget är det motsatta. Arbetsmiljön blir trevligare, man undviker grupptänkande och därmed också beslut som kan skada organisationen.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Tomas Karlsson

    Ett relaterat problem är att vissa ämnen inom den svenska universitetsvärlden är mycket små och dominerade av det svenska språket. Mängden möjliga sakkunniga är mycket små. Dessutom kan det vara svårt att få tag i sakkunniga eftersom det inte är ett jätteattraktivt uppdrag och många väljer att säga nej. Därför är olika grader av bekantskap näst intill omöjlig att undvika i sakkunniggranskningarna. Blir man för noggrann i sin jävsutstraffning, så skadar man också möjligen sakkunnigsystemet, eftersom det då blir svårare att använda sig av sakkunniga över huvudtaget. Liknande problem borde rimligen uppstå på Island. I slutändan är det inte det inte hos de sakkunniga som det stora problemet finns, utan det är hos arbetsgivarna. Arbetsgivarna bör inte från första början utse sakkunniga som är jäviga. Dessutom så finns det ytterligare problem med snävt skrivna tjänster, och orimliga krav på ansökningsdokumentation och korta ansökningstider.

    2018.06.08

  • Gerd V. M. Haverling

    Här finns förstås en glidande skala mellan jäv och icke-jäv och i en del ämnen känner folk varandra - inom men ibland även utom landet. Men att problematiken inte tas på fullt allvar är sant - alltför ofta anpassas utlåtanden efter någon mäktig persons önskemål. Att det är vi som jobbar på universiteten som genom kritik bör skapa en förbättring av anställningsmoralen är sant - men problemet är att den som vågar kritisera även de mest uppenbara oegentligheter riskerar repressalier och grovt lögnaktiga motanklagelser. Därför är det många som ser oegentligheterna och muttrar om det i det fördolda, men som inte vågar motarbeta maktmissbruket. Att de som leder universiteten okritiskt tenderar att ställa sig på prefekters och dekaners sida även när dessa har gjort fel gör det inte lätt för goda medarbetare som vill se en förbättring.

    2018.06.13