Akademin borde ställa frågan varför oftare

2016-02-08

Början av min akademiska karriär går, som jag tidigare skrev, att spåra tillbaka till militären där jag fick min ledarskapsutbildning. Jag vill hävda att en sådan utbildning bör ge näring till ett skeptiskt och kritiskt förhållningssätt. Både mot sig själv och mot andra.

Svaret på frågan ”varför då” är inte sällan väldigt svår. Det går inte att motivera någon att göra saker som är meningslösa, utan ett sammanhang. Att tvinga någon med hot om bestraffning är inte vad jag definierar som att motivera (även om motivationen då är att undvika bestraffning). En modern försvarsmakt, och då också ett modernt ledarskap, bygger på att man kan motivera sina underställda. Detta var något som jag tidigt fick uppleva när jag skulle förmå värnpliktiga soldater till militär exercis under deras grundutbildning.

Militär exercis är själva urtypen för en repetitiv och till synes meningslös syssla, att i formation marschera fram och tillbaka på en blåsig kaserngård i hårda och inte fotriktiga kängor. Hur kan detta motiveras på annat än med att man har gjort så i evinnerliga tider? Vad gäller exercisen kanske jag aldrig lyckades något vidare med att ge någon bra motivering, nog för att det kunde se snyggt och redigt ut och att det skapade en sorts gruppkänsla. Frågan är ändå om det spelar någon större roll hur det ser ut och om gruppdynamiken och tillhörigheten inte hade kunnat filas fram på ett mer modernt sätt.

Under utbildningen till officer lades inte någon större vikt vid akademiska kurser, även om det fanns sådana. Något som däremot var ständigt närvarande var utvärderingen av sina egna egenskaper som ledare. Det förutsatte att man såg kritik som en styrka, en jakt efter att ständigt utveckla sina förmågor och fila ner sina brister. Är man inte beredd att blotta sin strupe kommer man heller aldrig att utvecklas.

Ett ledarskap som bygger på att kunna besvara frågan ”varför då”, och alltid ha en klar och tydlig motivering kräver att man ställer den här frågar till sig själv, likaväl som till sin chef. Den här typen av tankegångar ligger mycket nära tillhands vid ett vetenskapligt angreppssätt. Svaret på frågan ”varför då” kräver också att man sätter sig in i och försöker förstå sammanhanget.

Väldigt ofta kan samma tanke slå mig även när det gäller det akademiska ledarskapet och våra traditioner. ”Varför då” borde vara en fråga som vi värderar högre och som borde ställas allt oftare. Varför då, kanske du undrar?