När kunskapen är inspärrad på universiteten

2016-05-09

En avsevärd del av den kunskap som cirkulerar på laboratorier och akademiska konferenser, är till föga nytta när den är inspärrad på universiteten. Att jag och andra mikrobiologer är medvetna om antibiotikaresistensens spridning och dess samband med användningen av antibiotika är ur ett samhällsperspektiv betydelselöst, om inte informationen når och påverkar den allmänhet som drabbas av problemet.

Nyligen gjorde Vetandets Värld i P1 ett väldigt bra program om den nyupptäckta spridningen av kolistinresistens. Jag rekommenderar alla läsare att lyssna på programmet för det tar upp alla aspekter av problemet. Det är väldigt glädjande att kännedomen om antibiotikaresistens är så stor idag att media rapporterar om det och att de flesta svenskar åtminstone har ett hum om vad det är. Kunskapsläget har förbättrats avsevärt på tio år.

Men en alarmerande sak som kommer fram i reportaget är hur mäktiga lobbyorganisationer för till exempel jordbruket är. Exemplet som tas upp är Kina, men det är likadant i USA och EU.

Idag används den största mängden antibiotika inte inom humanmedicin utan i djurhållningen. I programmet förutspår experterna inte en nedgång av användningen av antibiotika inom jordbruket de närmsta åren, utan en uppgång på mer än 60 procent. Detta är fullständigt vanvettigt med tanke på de problem överanvändningen redan orsakat och att djurhållning utan antibiotika som kosttillskott fungerar fullt tillfredsställande. Men makthavarna tar knappt tag i frågan.

Jag tror att om vi forskare, som individer, varit bättre på att opinionsbilda, påverka offentligheten och politiker, så hade vi bättre kunnat balansera lobbyverksamheter för diverse ekonomiska intressen. Om vi hade tagit oss mer tid att förklara sambandet mellan billigare kött och att nyfödda barn dör på neonatalavdelningar på grund av obehandlingsbara infektioner, hade situationen kunnat se annorlunda ut. Då hade allmänheten i egenskap av konsumenter och medborgare krävt mer ansvar av producenter och politiker. För tillfället är det ingen som är överdrivet upprörd.

Det är tidskrävande och inte akademiskt meriterande att interagera med lekmän. I get it. Det är en utdragen process att förklara principer som kräver en hel del bakgrundskunskaper för en totalt oinsatt person. Och akademin lägger inte någon större vikt vid att man gör det heller. När jag själv sökte exempelvis postdoktorbidrag kommenterade aldrig beredningsgrupperna att jag genom radioprogram försökt informera allmänheten om ogrundad rädsla för vacciner, om grundforskningens betydelse, om den vetenskapliga metodens innebörd för hur vårt samhälle ser ut osv. Det är akademiskt mer meriterande att förklara vetenskapliga principer för tio studenter än för 100 000 lekmän. Man får förmodligen acceptera detta.

Jag tycker ändå att i mån av tid så bör alla forskare sprida informationen från universiteten ut till allmänheten. Det är en skyldighet man har gentemot samhället. Att ett par doktorer muttrar till varandra om skadliga företeelser eller hur feltänkta saker är medför ingen förändring.