Hur kan forskare acceptera dagens publiceringsvillkor?

2016-05-26

Dagens publiceringssystem härstammar från mitten av 1700-talet när vetenskapliga sällskap började sprida nya fynd via tidskrifter. Runt mitten av 1800-talet började sällskapen ställa mer rigorösa krav på materialet som publicerades – det som exempelvis bar Royal Societys namn skulle ha en viss kvalité. Andra experter inom fältet ställde då upp på att utan ersättning konstruktivt utvärdera artiklar och säkerställa slutsatserna.

När kommersiella aktörer gav sig in i branschen och försåg forskare med distributionskanaler i utbyte mot prenumerationskostnader hängde detta system med. Idag styrs dock den vetenskapliga publikationsmarknaden till stor del av kommersiella förlag. Det är en enorm industri som omsätter 50-80 miljarder kronor om året. Vissa förslag har en vinstmarginal på ofattbara 37 procent.

Dagens publiceringsmodell måste rimligtvis framkalla samma känsla hos alla som för första gången ställs inför det: Förvåning. Förvåning över upplägget och förvåning över att forskare och universitet fortfarande accepterar villkoren.

För att kort sammanfatta: forskare tillhandahåller själva tidskrifternas innehåll (framställt med anslag från offentliga och privata finansiärer), andra forskare korrekturläser och korrigerar materialet gratis, tidskriften publicerar materialet de har fått, och, säljer det tillbaka till samma institutioner som framställt materialet. Det finns till och med skräckhistorier om doktorander som inte får disputera för att förlagen inte tillåter återtryck av deras egna artiklar i deras avhandlingar.

Detta är naturligtvis upprörande rent principiellt, men än värre, det gör att materialet blir otillgängligt för många människor. Hur ska vi stå på jättars axlar när vi inte har råd att köpa tillträde till dessa bildande skuldror?

För att komma till rätta med detta har hela open access-industrin dragit igång. Det här upplägget innebär att vissa tidskrifter, i all sin storsinthet, avstår från rätten att sälja materialet de har fått gratis. Men istället tar de då betalt av forskarna som framställt materialet (som kompensation för förlust av inkomst osv). Alltså, författarna betalar tidskrifter för att trycka materialet de har framställt gratis åt dem. Kostnaden för denna välvilliga service brukar ligga på ca 19 000-45 000 kr per artikel. Det här systemet har hyllats som jättebra.

Samtidigt; idag lever vi i den digitala tidsåldern. Det finns doktorander på mitt labb som är födda 1993. Under deras första åtta år hann fildelningsprogrammet Napster både födas och dö. Det är svårt att binda fast denna generation vid förlegade pre-digitala konventioner. Det som ursprungligen var det starkaste skälet till de vetenskapliga tidskrifternas existensberättigande – distributionen – kan varje person med tillgång till internet göra själv idag.

Nyligen publicerade Science en väldigt bra, kontroversiell och uppmärksammad artikelserie om SciHub. En ung forskare vid namn Alexandra Elbakyan fick till slut nog av att stöta på betalväggar när hon sökte vetenskaplig litteratur. Hon skapade därför en olaglig databas där kommersiella artiklar helt sonika laddas upp av personer som har tillgång till dem för att gratis kunna laddas ner av andra. Denna piratsida får numera uppemot 6 miljoner nedladdningsönskemål i månaden, och detta var innan Science publicerade artikeln. Än intressantare, många av nedladdningarna görs av forskare verksamma vid universitet som har tillgång till artiklarna genom sina institutioners prenumerationer. De väljer att ändå använda SciHub för det är smidigare. Så i ett slag har Elbakyan både förbättrat tillgängligheten och användarvänligheten för vetenskaplig litteratur.

Det säger nästan sig självt att hon numera gått under jorden och riskerar financial ruin, extradition, and imprisonment because of a lawsuit launched by Elsevier last year”.

Samtidigt försöker eldsjälar förmå life science-forskare att göra det som fysiker gjort sedan länge: att ladda upp sina artiklar innan de granskats till speciella databaser som bioRxiv för att främja ett snabbare kunskapsutbyte. Motivet är att intressanta forskningsresultat annars riskerar att ”brinna inne” under peer review-processen som kan ta många månader, eller i värsta fall, år.

Så det verkar som om förändringens vindar blåser. Akademiker bör ta ett steg tillbaka för att få perspektiv på hur man bäst främjar vetenskap. Det är tydligt att något inte fungerar som det ska.

Läs fortsättningen i mitt nästa inlägg.