Ett gigantiskt hav mellan nydisputerad och forskartjänst

2016-04-25

Idag ligger ett gigantiskt hav mellan nydisputerade forskare och en forskartjänst vid universiteten. Yngre forskare förväntas korsa detta på ”learn how to swim, or drown”- basis. Men vissa hittar andra stränder, vissa kommer i livbåtar från början, vissa får draghjälp från namnkunniga personer osv. Samtidigt står de yngre forskarna, som jag nämnde i mitt förra inlägg, för den större delen av arbetsinsatsen rent praktiskt. Om man vore cyniskt lagd kunde man säga att de används och sedan kastas bort av akademin.

Upplägget med doktorand-postdoc-lektor-professor har förmodligen en historisk förankring där akademin förr i tiden var till för en mindre grupp av intellektuell elit som i stort sett följde samma bana till en fast anställning. Andelen som antogs (eller valde) att doktorera var inte fullständigt oproportionerlig mot antalet ”faculty positions”. Med den enorma utvecklingen (vissa skulle kalla det inflation) i forskarutbildningen, där många fler tillåts/kan/vill disputera, har karriärmöjligheterna förändrats dramatiskt. Akademin har vägrat förhålla sig till det.

Alla vill inte bli forskningsledare eller PI:s. Det finns väldigt många tekniskt duktiga, intresserade och kunniga forskare som vill stanna på en mellannivå – inte laboratorieassistenter, men inte heller forskningschefer med administrativ börda och bidragshets. På vissa ställen i USA har så kallade ”superdoc”-tjänster införts för dessa personer. Det är lätt att se hur mycket nytta en forskningsledare har av en erfaren, insatt och tekniskt duktig forskare som varit på samma labb i fem-sex år. Om dessa forskare inte vill bli professorer, bör inte akademin ta tillvara på deras kompetens? Är det bättre att göra sig av med dessa forskare så fort de blir utlasade för att träna upp nya, som man i sin tur får göra sig av med efter något år?

För de nydisputerade forskare som vill satsa på att bli forskningsledare, men som hamnar i ingenmansland mellan postdoc och docentur, borde nya tjänster inrättas så att de kan meritera sig oavhängigt deras chefers vilja att släppa fram dem. Låt yngre forskare konkurrera för all del, men på reko villkor där deras levebröd inte hänger på det. Jag vet att det redan nu finns biträdande lektorstjänster och dylikt, men av erfarenhet vet jag att de inte är så många. Fler sådana tjänster hade gjort akademin till en mycket mer eftertraktad arbetsplats för unga drivna forskare.

För att bekosta reformerna kan man samtidigt reducera antalet nya doktorander som antas varje år mycket kraftigt. Detta skulle inte påverka forskningens förutsättningar så mycket om forskningsledarna fick behålla sina erfarna och duktiga postdocs inom labbet i låt oss säga 10-12 år. Det finns inte heller ett marknadsmässigt behov för 3 500 – 4 000 nydisputerade per år (inte ens om man summerar akademins och privata sektorns behov misstänker jag, men har ingen statistik på detta).

Det behövs en grundlig omstrukturering av tjänsterna inom akademin. De behöver anpassas till det förändrade forskningsläget, av både praktiska orsaker och rättviseskäl. Om akademin ska hålla jämna steg med utvecklingen bör den införa fler anställningsformer för att fullt ut ta tillvara på den kompetens som finns.

Ps. Det finns fortfarande en del svenska lärosäten som antar doktorander som jobbar (minst) heltid med att forska å universitets vägnar för 15 500 kr/mån före skatt. Om någon skulle undra vad anledningen är till att vi har pumpat ut PhD:s.

 

 

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter