Myten om rättvisa inom elitidrotten

2016-09-06

Under OS hamnade jag återigen i ovanligt många samtal om extraordinära prestationer, om målinriktade satsningar, om drömmar, och om fusk. Sällan blir samtalen så upphetsade som när fusk kommer på tal, elitidrott baseras ju på principen om att tävlan ska ske på lika villkor och i rättvis konkurrens. Samtidigt präglas sportvärlden av en upptagenhet vid naturliga fysiologiska variationer, om naturlig här betyder att egenskapen inte är en effekt av yttre påverkan såsom medicinering och dopningspreparat.

Dessa fysiologiska variationer ses ofta som något eftersträvansvärt. Inför OS i Rio skrevs det spaltmeter om den amerikanske simmaren Michael Phelps stora fötter och ovanligt breda vingspann, och det finns ett växande forskningsfält som undersöker genetikens betydelse för sportsliga stordåd.  Men när det gäller variationer som stör den strikta uppdelningen mellan män och kvinnor slår principen om rättvis konkurrens till. Som i de fall där kvinnliga idrottare har högre nivåer av androgener (i populärt tal ofta omtalade som manliga könshormoner trots att de finns naturligt hos alla människor) än de statistiskt sett vanliga. Internationella friidrottsförbundet, IAFF, och Internationella olympiska kommittén, IOC, tog officiellt avstånd från obligatoriska könstester under 1990-talet. Men så sent som 2011 införde IAFF bestämmelser som innebär att kvinnor med höga androgennivåer inte får tävla om inte deras hormonnivåer regleras. Motiveringen var att de antas ha en orättvis fördel i relation till andra kvinnor. Någon motsvarande reglering av mäns androgennivåer finns inte.

2015 sattes dessa bestämmelser temporärt ur spel av Idrottens skiljedomstol, Cas, efter att den indiska sprintern Dutee Chand överklagat sitt avstängningsbeslut.  Till stöd för Chand vittnade forskare och elitidrottare. Huvudargumenten var att det inte finns konsensus inom vetenskapssamfundet om att korrelationen mellan androgener och idrottslig prestation går att fastslå, att de gränsvärden som satts för kvinnliga idrottare är godtyckliga, och att kraven på medicinering av naturligt höga androgennivåer är etiskt problematiskt då det inte går att utesluta att medicineringen får allvarliga bieffekter. I domslutet noteras också att både forskare och idrottare har uttryckt oro över att bestämmelserna endast har använts mot icke-vita idrottare från södra halvklotet, och att IAFF:s bestämmelser är diskriminerande trots att avsikten varit att verka för rättvis konkurrens.

Cas konstaterar krasst att kön inte är binärt hos människor – en insikt som också har förts fram av biologer och medicinare i olika sammanhang. Denna insikt borde kunna kombineras med en politisk ambition om att motverka de samhälleliga strukturer som straffar  människor som på olika sätt faller utanför de snäva ramar för normalitet som statistiska modeller upprättat. Kanske kan de vetenskapliga kontroverser som finns kring prestation och naturlig variation tjäna som ett exempel. Ett exempel på vad som kan hända om den förment blinda rättvisan reduceras till modeller som ska utjämna människors olika förutsättningar, utan att vi lyfter blicken och ser den stora bilden: vilka kroppar är det som misstänkliggjorts och disciplinerats genom historien, och i vilka syften?