Att sjunga nätverkandets lov

2016-09-20

Det talas mycket om nätverkandets roll inom akademin. Särskilt om hur betydelsefullt det är för forskningen, både i det inledande skedet när forskningsidén föds, under själva forskningsprocessen och i spridningsskedet. När jag föreställer mig en idealform av nätverkande (som platonsk idé) tänker jag på kantinen vid MRC Laboratory of Molecular Biology vid Cambridge. När Venkatraman Ramakrishnan, 2009 års Nobelpristagare i kemi, fick frågan om vad som var den kreativa kraften i miljön som producerat så många nobelprisade forskare så talade han om de vardagliga mötena i kantinen som en viktig faktor.

I min vardag ser förutsättningarna för nätverkande annorlunda ut. Det känns ofta som ytterligare en arbetsuppgift som jag förväntas planera in och avverka, jämte forskning, undervisning, administration och ledningsuppdrag. I en inbjudan till ett seminarium om nyttan med alumnverksamhet, lanserat med ett toppnamn från Yale som dragplåster, står tid för nätverkande inskrivet i programmet mellan huvudtalarens anförande och gruppdiskussionerna.

Nätverkande är en av mina sämsta grenar inom det akademiska; bara tanken på att behöva pitcha in en projektidé under ett flyktigt möte över en kaffe i en konferenssal får min hjärna att gå i baklås. På ett intellektuellt plan så förstår jag givetvis att utvidgade kontaktytor ger fler infallsvinklar och nya samarbetsmöjligheter. Men formaliserandet av nätverkande som aktivitet, och mytologiserandet av den roll som katalysator för forskning och framsteg som den tillskrivs, fungerar rent kontraproduktivt på mig.

Hur gick den där historien om kantinen vid MRC LMB i Cambridge egentligen? Ramakrishnan och andra med honom beskriver kontinuerliga samtal, sådana som får fortsätta från dag till dag, som inte nödvändigtvis har ett givet mål eller ens handlar om forskningsfrågor. Det är inte nyttan eller ens verkningskraften som är i fokus, utan nyfikenheten. Det finns hyllmeter med forskning som studerar hur vardagligt nätverkande har stor betydelse för människors möjligheter att påverka sina livssituationer; så har exempelvis Juan Velasquez studerat hur kvinnor i Venezuela bemöter gentrifieringsprocesser genom informellt och formellt nätverkande (Juan Velasquez, Barrio women’s invited and invented spaces against Urban elitisation in Chacao, Venezuela i Antipode Vol. 46(3) 2014).

Häromdagen träffade jag en före detta student på väg hem från kontoret. Studenten berättade entusiastiskt att den träffat en annan student till mig, de två har inte varit kurskamrater men nu hade de hittat varandra med mig som en gemensam nämnare, och bestämt sig för att försöka arbeta fram ett projekt tillsammans. Och jag påminns om att det är den här formen av nätverkande, den verkligt vardagliga, som är den som driver mig framåt i mitt arbete, både som forskare och som lärare. Så jag sällar mig väl till kören som sjunger nätverkandets lov.