”Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand”

2020-09-28

För tio år sedan befann jag mig mitt i min forskarutbildning. Jag hade varit igång ett par år, funnit mig tillrätta socialt och fått en del avhandlingsarbete gjort. Men den kommande disputationen – för att inte tala om tiden därefter – kändes fortfarande som någonting mycket avlägset. Huruvida jag skulle hinna få ihop en färdig avhandling innan pengarna tog slut hade jag ingen aning om. Stundtals kunde tillvaron kännas pressande. Det fanns ju så mycket annat som tog tid från avhandlingen: seminarier, kurser, undervisning etc.

När jag vid något tillfälle ventilerade detta med min biträdande handledare Kim Salomon, mångårig prefekt vid historiska institutionen i Lund, fyrade han av sitt hjärtliga och bullriga skratt. ”David du ska veta en sak”, sa han, ”man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand”. Där och då var det inte helt lätt att ta in. På ett rationellt plan förstod jag att det nog var sant. Jag hade en viss inblick i hur upptagna professorer, lektorer och postdoktorer tenderade att vara. Men på ett känslomässigt plan hade jag mina tvivel.

Kim var emellertid noga med att kvalificera sina ord. Han underströk att den absoluta tiden förvisso skulle minska, men det skulle också den faktiska tiden som saker tog att göra. För mig har det också blivit så. Om jag tittar tillbaka på min doktorandtid så kan jag se hur jag då kunde lägga veckor på att förbereda undervisning och offentliga föreläsningar. Jag kunde läsa igenom mina kapitelutkast tiotals gånger innan jag skickade in till handledare och mejl ska vi inte prata om. Jag kunde väga formuleringar fram och tillbaka. Även när det inte gällde något viktigt.

Det faktum att jag inte gör så längre beror på att jag idag både har mer rutin och ett större akademiskt självförtroende. Det sparar oerhörda mängder med tid att jag inte hela tiden ifrågasätter mig själv. Garanterat säger, gör och skriver jag saker som inte är top-notch. Men det är jag fine med. På ett personligt plan är jag nämligen numera ganska trygg i mitt forskarjag. Jag tror mig veta att mitt ”good enough” verkligen är ”good enough”.

Vad som drivit på denna utveckling mer än något annat har dock ingenting med akademin att göra. Anledningen stavas små barn och familjeansvar. Det har inneburit betydligt kortare och färre arbetsdagar än jag hade som doktorand. Ramarna har kraftigt snävats in. Men för mig har detta inte varit av ondo. Tvärtom. Mindre tid har hjälpt mig utveckla större fokus och göra bättre prioriteringar.

Dessa erfarenheter är jag inte ensam om. Inger Mewburn, mer känd under sitt bloggalias The Thesis Whisperer, har exempelvis beskrivit konsekvenserna av sitt föräldraskap på följande sätt: ”With less time to muck around and second-guess myself I was focused and diligent.” Mewburn menar sig rentav ha insett att vad som hindrat henne tidigare var att hon hade för mycket tid. Gränslös frihet passade henne dåligt. ”Restrictions breeds creativity” som man säger i designvärlden.

Med detta inlägg vill jag förstås inte slå ett slag för en kortare forskarutbildning. Eller för den delen påstå att småbarnsliv och forskarkarriär är väl anpassade efter varandra. Jag menar inte heller att det finns ett egenvärde i att allt går så snabbt som möjligt. Många saker behöver ta tid och det faktum att akademin trots allt tillåter detta är en av dess stora komparativa fördelar. Vad jag dock vill inskärpa är att absolut tid behöver sättas i relation till akademiskt självförtroende. Man har aldrig så mycket tid som när man inte är rädd.

3

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter