Vetenskapens motsägelsefulla roll i samhället

Vetenskapliga problem, framsteg och osäkerheter blandas med sociala och politiska frågor, ibland till den grad att vi talar om allt från vaccinnationalism, coronabubblor, pandemilagar och zoomtrötthet.

Vetenskapsteori är ett ämne som studerar de villkor som möjliggör vetenskaplig kunskap, och vilka konsekvenser sådan kunskap får i våra samhällen. Dessa villkor är historiskt betingade, politiskt påverkade, ekonomiskt motiverade, socialt sammanfogade och teknologiskt möjliggjorda. De varierar över tid och plats, vilket leder till att vetenskapens status i jämförelse med andra kunskapsformer kan se olika ut.

Coronapandemin är ett exempel på en sådan tid och plats. De villkor som har gjort det möjligt att studera virusets utbredning, tillverka vacciner och kalkylera effekterna av restriktioner skiljer sig från andra tidsepoker och ser olika ut var någonstans i världen man befinner sig. När pesten drog fram i vågor över världen fanns inga högteknologiska laboratorier, ingen visste vad DNA betydde, WHO hade ännu inte bildats och global flygtrafik var en otänkbar väg för smittan att lifta längs med.

Men vetenskapernas villkor är inte bara en fråga om specifika framsteg, utan beror även på vilken typ av samhälle som de tillåts verka inom. För att forskning ska trivas behövs inte bara generösa bidrag från forskningsråd och stiftelser, utan även ett samhälle som värderar vetenskaplig kunskap högt, som litar på att forskningen anstränger sig till det yttersta att finna objektiva sanningar och där forskningen bedrivs på ett sätt som inte uppfattas som oetiskt.

Men vetenskapernas villkor är inte bara en fråga om specifika framsteg, utan beror även på vilken typ av samhälle som de tillåts verka inom.

Samtidigt behöver forskningen kunna bedrivas relativt fritt och oberoende. Politiskt detaljstyrd forskning eller strikta regler för vilka sanningar som får yttras och vilka som är förbjudna leder till att vetenskaperna bakbinds och stagnerar.

Detta leder till en paradox. Vetenskaperna trivs som bäst i demokratiska samhällen, även om de förvisso går att finna i diktaturer. Men forskning är i sig inte en demokratisk verksamhet. Vi äger inte rösträtt till de vetenskapliga tidskrifternas redaktioner, vi kan inte programmera en partikelaccelerator med ett styrelseprotokoll och det sker inga medborgardialoger om vilket vaccin som är effektivast mot omikronvarianten av coronaviruset. Sådana frågor bestämmer experter svaret på, och dessa experter är inte tillsatta genom röstning, utan genom den kunskap de besitter och har varit med om att skapa. Ett sådant styrelseskick kan man kalla för epistokrati, ett styre genom kunskap, i motsats till demokrati, ett styre av folket.

Vi betraktar det som ett sundhetstecken att det är möjligt i offentlighetens ljus granska, kritisera och ifrågasätta experternas välde.

Exakt var gränsen går mellan demokrati och epistokrati kan ibland vara otydligt. Det finns ju inom ramen för demokratiska samhällen givetvis alltid en möjlighet att opponera sig mot expertisen. Under pandemin har framförallt vaccinskeptiker och konspirationsteoretiker protesterat högljutt mot den etablerade kunskapen. Men om vi bortser från sådana extremfall, så betraktar vi det som ett sundhetstecken att det är möjligt i offentlighetens ljus granska, kritisera och ifrågasätta experternas välde.

Anders Tegnell, vår statsepidemiolog, har kunskaper om pandemier som vida överstiger den genomsnittliga medborgarens. Men hans ord är knappast lag, och vi ger grönt ljus för vem som helst att ha en annan uppfattning och dela med sig av den. Men, och detta är ett viktigt men, vi ser det inte som en okränkbar rättighet att vi ska lyssna lika mycket på en amatörepidemiolog med förmågan att kolla på Youtube som på en forskare med flera år av utbildning och forskning i sin portfölj. De demokratiska samhällena är alltså delvis epistokratiska, en paradox och spänning som jag tänker utforska vidare i kommande inlägg.