Hur kan man lita på osäker vetenskap?

2022-02-21

Ibland ställs samhället inför en exceptionell händelse, kanske vad man betecknar som en kris, katastrof eller på mera modern policysvenska; en utmaning. Vid vissa av dessa kriser spelar vetenskap och teknik en avgörande roll. När sådana exceptionella händelser utspelar sig blir vårt förhållningssätt till vetenskap och forskning blottlagt på ett sätt som leder till en mera övergripande fråga: hur ska vi förhålla oss till den typ av expertkunskap som forskningen förser oss med när denna kunskap ofta är osäker och under konstant revision medan krisen utspelar sig?

Den 11 mars 2011 skakades Japan av en jordbävning som gav upphov till en tsunamivåg så kraftig att den till och med nådde Chiles kust på andra sidan Stilla havet. Kärnkraftverket Fukushima Daiichi låg precis vid kusten 10 meter ovan havsnivån. Men tsunamivågen var 14 meter hög, och när den svepte in förstördes kärnkraftverkets dieselgeneratorer som gav ström till de pumpar som försåg reaktorerna med kylvatten. Det ledde till härdsmälta och tilltagande läckage av radioaktivitet som började spridas längs östra Japan. Idag klassas katastrofen som en sjua av det internationella atomenergiorganet, den högsta nivån, där Fukushima endast delar platsen med Tjernobyl.

Hur kunde detta hända? Japan är ju ett av de världsledande länderna inom vetenskap och teknik. Förvisso var jordbävningen exceptionellt kraftig, aldrig tidigare i Japans moderna historia hade en sådan kraftig skakning uppmätts. Den efterföljande tsunamin översteg alla beräkningar som hade genomförts vid byggandet av vågbrytare och barriärer.

Men timmarna och dagarna efter att katastrofen är ett faktum tränger andra frågor undan varför-frågan till förmån för det mera akuta behovet att veta vad som överhuvudtaget händer. Kan man dricka vattnet? Hur långt måste man evakuera? Hur ska man skydda sig från strålningen? Och var och hur hög är strålningen egentligen? Samma vetenskap och teknik som givit oss stabil elektricitet i atomåldern, och i förlängningen varit en del i att bygga välstånd i den framrusande moderniseringen av Japan, måste nu snabbt svara på frågor om liv och död.

Men svaren dröjde, både från politiker och experter från företaget TEPCO som drev Fukushima Daiichi. Förvisso inte lika länge som 1986, när larmet gick på Forsmark, på grund av att strålningsmätarna helt plötsligt indikerade höga nivåer av radioaktivitet. Eftersom dåvarande Sovjetunionen hade lagt locket på och låtsades som att inget hänt i Tjernobyl tvingades ingenjörerna på Forsmark till ett intensivt felsökande för att hitta källan till strålningen.

Under några kritiska timmar visste man inte. Först när man lyckats se över väderrapporter och analyserat de radioaktiva isotoperna kunde man spåra källan i sydöstlig riktning. Först efter diplomatiska påtryckningar stod det klart för världen att kärnkraftverket Tjernobyl hade drabbats av en härdsmälta och att radioaktiva ämnen transporterades med vindarna för att regna ned över bland annat norra och mellersta Sverige.

Tjernobyl skapade ett massivt motstånd mot kärnkraft och stärkte anti-kärnkraftsrörelsen. Kanske var katastrofen till och med en av anledningarna att Sovjetunionen så småningom kollapsade några år senare.

Men även i Fukushima växte protesterna i styrka dag för dag. Bristen på konkret information om strålningsnivåer från den japanska regeringen gjorde folk oroliga, och i oro växer benägenheten att söka svaren varhelst de bjuds, även om det skulle röra sig om falsk information och konspirationsteorier.

Men det finns även en annan väg. När myndigheterna inte ger de svar man behöver kan man använda vetenskapens metoder själv. Precis detta gjorde medborgarforskarna i organisationen Safecast. Genom att bygga sina egna Geigermätare och koppla ihop dem med GPS-mottagare som fästes på bilar kunde de snabbt kartlägga strålningsnivåerna och göra dem tillgängliga för vem som helst på internet. Denna transparenta form av forskning från civilsamhället tvingade till slut de japanska myndigheterna att släppa sina mätdata, och äntligen visste folket var någonstans det fanns strålning.

Myndigheternas data visade sig överensstämma bra med Safecasts mätningar, trots att deras hemmagjorda mätare inte kostat många dollar att tillverka.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Pegah Johansson

    Correct me if I am wrong, but the problem is often the governing body that needs to decide how to communicate the science rather than with the knowledge of the experts? Do we not choose to filter scientific knowledge communication based on socioeconomic consequences which in turn jeopardizes the trust of the people? Preliminary data expected to receive a positive reaction (e.g. cure for different diseases) are communicated as definite answers while alarms are never raised quickly in fear of panic and anti-government movements.

    2022.02.24

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter