Svensk humanistisk forskning måste bli internationellare

2020-05-25

När jag började vid humanistiska fakulteten i Göteborg 1998 pågick en debatt om provinsialismen i svensk humaniora. Diskussionen har fortsatt i flera turtagningar och frågan om publiceringskanaler har varit central.

Traditionen att publicera sig på svenska, gärna i lokala kanaler med tveksam höjd i den kollegiala granskningen, är stark i breda delar av svensk humaniora. Ibland hävdas att ämnens karaktär förhindrar internationell, oberoende fackgranskning. Men detta är nästan aldrig sant. Resultat av forskning om svenska fenomen, händelser, personer, med mera kan självklart publiceras internationellt och underkastas internationell oberoende fackgranskning. Det finns heller ingen brist på kanaler att göra detta i.

Detta ska också vara huvudregeln. Svensk humaniora bedrivs på internationella teman, med internationellt diskuterade metoder och teorier och bör inte göras immun mot granskning i dessa sammanhang. Internationell, oberoende granskning stärker forskningens kvalitet. Internationell publicering vidgar karriärområdet för svenska humanister, stärker humanioras internationella mobilitet och bidrar till den samlade forskningen i världen.

Vad har då hänt sedan 1998?

I Göteborgs universitets publikationsdatabas fann jag att under perioden 1999–2019 var 40 procent av publicerade böcker, tidskriftsartiklar och avhandlingar i humaniora på engelska (den internationella akademiska forskningens lingua franca; jag bortsåg från andra publiceringsspråk då de utgör ett obetydligt antal). De senaste fem åren har andelen precis krupit över 50 procent.

Samtidigt finns stora ämnesskillnader: i filosofi, lingvistik och vetenskapsteori var andelen 73 procent sedan 1999 och 87 procent sedan 2014, inom historia 53 respektive 62 procent, i kulturvetenskaperna 45 procent oförändrat. I särspråken utom svenska var andelen 45 respektive 30 procent och i litteratur, idéhistoria och religion 45 respektive 36 procent. I båda dessa sistnämnda fall är trenden alltså inte ökad internationell vetenskaplig publicering, utan den motsatta.

Humaniora är just nu pressat på flera fronter. Det gäller i synnerhet språkämnena samt områden där tolkande forskning dominerar och kritiska studier bedrivs. Samtidigt är det just dessa områden som visar störst obenägenhet till stärkt internationalisering. Det underblåser kritiken och bidrar till studenternas tvekan att läsa sådana ämnen. En drastisk och snabb förändring måste till för att komma tillrätta med missförhållandena.

16