Har relativism någon plats i akademin?

2019-11-20

Relativism är ett begrepp som ofta hamnar i skottgluggen. Det är förstås bra att så fundamentala frågor debatteras, och under 2000-talet var jag själv med i ett projekt om relativism, som sammanfattade sina resultat på svenska i en uppslagsbok.  Vi upptäckte då att mycket kritik mot relativism bygger på okunskap och brist på precision.

I en krönika i Dagens samhälle skriver Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, att anhängare av ”radikal relativism” inte hör hemma i akademisk forskning. Tyvärr klargör han  inte  vad som fördöms. Han likställer t ex idén att sanning är relativ med idén att det inte finns någon sanning. Men det är konfyst, eftersom idén att sanningen är relativ förutsätter att sanning finns.

Men vad betyder det att ”sanningen är relativ”? Ett aktuellt exempel på relativism ger fysikerna Leonard Mlodinow och Stephen Hawkings prov på. De har hävdat att fundamentala fakta om den fysiska verkligheten är relativa till modellen för hur de beskrivs: mätta på ett avstånd är fotoner partiklar, på ett annat är de vågor.

I human- och samhällsvetenskap accepteras sedan länge att viktiga fakta är relativa till mänskliga val och åsikter: att en enkrona är pengar, att ordet ”panna” har flera betydelser på svenska, osv. I filosofi accepteras att en sats sanning beror inte bara på hur verkligheten är beskaffad, utan även på vad den påstår. Tanken att vad vi vet är relativt till vilken information vi har är legio: kunskap är uppenbart relativ. Dessa olika positioner är knappast ”radikala”, än mindre oförenliga med god akademisk forskning, något som illustreras i ett reportage i Universitetsläraren.

Dessutom är ordet ”sanning” inte så entydigt som Olsson förutsätter. Filosofer menar med ”sann” en relation mellan påståendesatser och en verklighet dessa påstår något om. Till vardags används istället ”sann” oftast för att uttrycka uppfattningar, till exempel medhåll. I den forskning som ofta hävdas relativisera sanning – historiska, sociologiska och kulturvetenskapliga studier av vetenskap och samhälle – betecknar ”sanning” som regel det en filosof skulle kalla för ”försanthållande”, det vill säga uppfattningar om vad som är sant (i filosofisk mening).

Det som relativiseras i sådan forskning är alltså en mentalitet och inte den abstrakta relation som filosofen tänker på. Relativismen består i den empiriska forskarens beskrivning av hur uppfattningar varierar över tid och rum. En historiker som Focault kan då finna att ”sanningen” om galenskap och normal sexualitet varierar med maktförhållanden. Genusforskare kan framhålla hur ”sanningen” om könsskillnader och -identiteter (genus) passar olika gruppers intressen. Vetenskapshistoriker observerar hur vetenskapliga ”sanningar” förändras beroende på sociala relationer. Samma forskare använder dock samtidigt ett filosofiskt sanningsbegrepp: de håller sina relativistiska resultat om ”sanning” för sanna i filosofens mening.

Det är bara i filosofin vi hittar en ”radikal relativism” som utmanar idén om en unik, bestämd, korrekt teori om världen som forskningen kan finna skäl för att hålla för sann. Idén har djupa historiska rötter, många kända sentida företrädare och debatten om den är levande och vital. Det är minst sagt kuriöst att en filosof försöker vinna den genom att definiera bort åsikter han ogillar från den akademiska forskningens legitima domän.

23

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Erik Eneroth

    Spännande. Själv är jag fd geolog i förskingringen, men jag har inte glömt hur svårt det var att beskriva den geologiska verkligheten vid geologiska kartläggningar. Ett viktigt begrepp som snart en del kan ha glömt tyvärr är sk "generaliseringsgrad" i storleksskala vid geologiska undersökningar. För att beskriva den geologiska verkligheten helt och fullt, och då menar jag verkligen fullständigt i vissa eller rentav flera miljöer, så skulle man behöva göra så finmaskiga karteringar att det vore praktiskt omöjligt. Sammansättningsvariationer i berggrunden kan förekomma allt ifrån kornnivå till kilometerskala. Så vad menar vi då alls med geologiska "fakta"? Benämningarna, definitionerna, kanske rentav tolkningarna kan vara relativa gentemot generaliseringsgraden. För mig som fd geolog är fakta mest något sådant som man kan läsa om i faktakalendern. Kungens ålder och Eiffeltornets höjd t ex. Men i vårt materiella universum är väl desto mer relativt gentemot våra vetenskapliga verktyg? Sanningen då? Finns det alls någon som vet vad sanning är? Vet matematikerna detta såhär i Kurt Gödels eftermäle?

    2019.11.23

  • Christian Munthe

    Intressant om geologin där, Erik! Svar på den avslutande frågan du har. man kan nog ofta ha vetenskapligt goda skäl att tro att ett visst påstående (beskrivning av data, orsakshypotes, etc.) är sant. När man tror det "försanthåller" man, men för att man ska veta (enligt Platons klassiska definition av kunskap som sann, berättigad tro) krävs också att man har rätt. Därför är det nog den bästa beskrivningen att man har vetenskapligt goda skäl för att X är sant (vetenskapens ståndpunkt vid denna tid). Dessa skäl kan förstås omvärderas eller förändras, det är forskningens villkor. Men inget av detta innebär en relativisering av det filosofiska sanningsbegreppet, eller faktum om vad som är sant (i enlighet med detta begrepp). Tvärtom förutsätts och används detta begrepp i samtliga utsagor ovan. Däremot demonstrerar dessa exempel just att såväl vad vi försanthåller, vad vi finner goda skäl att försanthålla samt (som en konsekvens) vad vi vet (i klassisk mening) är relativt till vad vi tänker och vilken information vi har – i en helt oförarglig mening.

    2019.11.27

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter