Om att tro på sex omöjliga saker före frukost

Han skriver att det är ”ganska lätt att bli ense om att det bara är Homo sapiens som kan tala om sådant som inte existerar, och tro på sex omöjliga saker före frukost”. Hararis blinkning till Carrolls Alice i Underlandet förstärker tanken om fantasins plats i mänsklig kommunikation.

Han argumenterar för att berättelser spelat avgörande roller i Homo Sapiens framgångssaga som den dominerande arten på planeten. Exposén avslutas med frågor om vad som sker med Homo Sapiens den dagen artificiella intelligenser blivit lika intelligenta som människor? Alltså den punkt i historien som benämns singulariteten och som vi närmat oss med allt större hastighet det senaste decenniet. En fråga som Harari försöker svara på i sin senaste bok, Homo Deus: en kort historik över morgondagen (2017).

Den brittiska science fiction-filmen Ex Machina hade premiär 2015. Det är regissören Alex Garlands debutfilm där Alicia Vikander spelar en av huvudrollerna som den intelligenta, vackra och till synes empatiska androiden Ava. En ung programmerare, Cale, bjuds in till sin arbetsgivare, Nathan, för att genomföra ett Turingtest på den artificiella intelligensen. Lily är en av Avas föregångare och i likhet med Lilith förväntas hon vara mannens tjänarinna. Ava är den första i ett nytt släkte av intelligenta maskiner. Huvudkaraktärernas namn leder tankarna in i en gammaltestamentlig och judisk mytologisk värld.

Nathan är en excentrisk mångmiljardär som byggt upp ett multinationellt, framgångsrikt företag inom data- och informationsteknik. Han har skapat en android som härmar mänsklig intelligens och har stora kognitiva och emotionella förmågor. Likt myternas Pygmalion har Nathan skapat artificiella kvinnor i enlighet med sina drömmar om utseende och kapaciteter. Nathan har allvarliga alkoholproblem, han har bosatt sig i ett särdeles otillgängligt område, och är extremt rik. Han är alltså en ensam genial forskare som omger sig med artificiella intelligenser som han har skapat bland annat utifrån sina egna föreställningar om skönhet och kvinnlighet.

Det natursköna landskapet och omgivningarna utgör en effektiv kontrast mot Nathans själlöshet och tekniknivån inne i huset. De visuella gränserna mellan naturen och tekniken luckras till stor del upp då en stor del av huset består av glasväggar. Vetenskapsmannen har här skapat sig ett liv i ett slags gränsvärld mellan natur och teknik. Huset är oerhört tekniskt avancerat men också med klaustrofobiskt stängda rum och hemliga korridorer. Utanför finns en oändligt vacker, rå och orörd natur som avgränsas av glasväggarna som upplevs som en tunn hud: En hud lika genomskinlig och konstgjord som Avas lena hud.

Science fiction-litteratur och film har i flera decennier gestaltat teknikens fortsatta framsteg i dystopiska framtidsskildringar. Det är forskningens gränser, forskarens ansvar för sina skapelser och för mänskligheten, som beskrivs och där framtidsskildringarna ständigt slutar på samma sätt: Maskinerna, androiderna eller datamaskinerna kommer att förgöra mänskligheten – det är dystopier som kan ses som varningar för fortsatt utveckling av tekniken. Karaktären Nathan ingår i en lång rad berättelser om galna forskande genier. Så vad kan meningen vara med att återigen berätta om en vetenskapsman som skapar kvinnor i enlighet med sina egna begär?

Ex Machina gör det bra science fiction ska göra: den utforskar och vidareutvecklar en idé på ett komplext sätt. Erfarna science fiction-läsare och filmkunniga personer känner igen filmens tematik från litteratur- och filmhistoriens allra första början och kan konstatera att filmen kanske inte är särskilt nyskapande tematiskt sett. Dödsbringande människoskapade intelligenser är lika gamla som våra äldsta kända myter och berättelser. Androiderna blir allt mer människolika, mer och mer sofistikerade i sitt beteende, men de är alltjämt lika dödliga för sina upphovsmän. Och med förenade krafter förgör Lily och Ava sin skapare. Ex Machina gestaltar möjligheter, hot, begär och misstag. Nathans forskning, ekonomiska möjligheter, misogyna tänkande och hans konstfärdiga kvinnors agerande utmynnar i död.

Avas flykt till den stora staden kan ses som hennes möjlighet att påverka eller rent av förändra evolutionen. Vid första anblicken upprepar filmen alltså det tillsynes vanliga teknikpessimistiska framtidsscenariot där maskinerna tar över världen. Jag ser en annan tolkningsmöjlighet: Möjligen är Ex Machina inte främst den vanliga berättelsen om maskinernas seger och mänsklighetens undergång – utan filmen handlar snarare om slutet för den misogyna (vetenskaps)mannen. Och kanske handlar den också om Lilith – som inte heller denna gång accepterar mannens dominans.