Fågel, fisk eller tvärvetenskap?

Akademiker tenderar att vara extra förtjusta i detta. Är du humanist eller naturvetare? Teoretiker eller praktiker? Empiricist eller post-strukturalist? De flesta är nog mer pigga att sätta in sina kollegor i fack än sig själv. För i realiteten så är gränserna allt annat än tydliga.

Samtidigt som vi specialiserar oss alltmer, så höjs röster för vikten av att mötas över ämnesgränserna. Det är inte sällan i dessa möten som de viktigaste framstegen görs. Men det är lättare sagt än gjort. Att samarbeta över institutionsgränser är svårt nog, att samarbeta över fakultetsgränser kan vara en huvudvärk. Det beror inte enbart på byråkratiskt krångel utan till stor del även på hur vi lärts upp inom våra olika grenar att bedriva forskning och skapa ny kunskap. Det kan också upplevas som både hotfullt och frustrerande när forskare inom en helt annan gren plötsligt tar sig an en fråga som man tillbringar årtionden med att reda ut. Inte sällan har det gjorts en hel del absolut nödvändigt basarbete som på nåt vis tas för givet när det dyker upp nån med en ny maskin eller ett nytt teoretiskt angreppssätt. Forskare är människor och är det nåt vi lärt oss genom psykologi och historia så är det att människor har en remarkabel förmåga att missförstå varandra och hamna i konflikter.

I dagarna nu så kom det ut ett nytt nummer av Current Swedish Archaeology (vol 21) med ett keynote paper om problem som uppstår i mötet mellan naturvetenskap och arkeologi. Det är skrivet av Kerstin Lidén och Gunilla Eriksson vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet som har en lång erfarenhet av att vara liminala varelser inom universitetets struktur. Arkeologi har alltid haft ett ovanligt nära samarbete med naturvetenskapen till skillnad från många andra humanistiska ämnen. Man tycker att vi borde vara bättre än de flesta på att hantera det här med tvärvetenskap, men så enkelt är det inte. Som Kerstin och Gunilla påpekar så förekommer det ofta ett ’filter’ som leder till både skyttevärnspositioner och rena ’god dag yxskaft’-diskussioner. Och det är inte så att felet ligger helt hos humanisterna.

Deras paper diskuteras av flera arkeologer med olika inställningar till naturvetenskapens roll inom studiet av förhistorien (inklusive undertecknad). Ett stort problem som jag ser det är att vi ofta i våra huvuden beslutar oss för vem vår motpart är och tar oss rätten att formulera inte bara deras ståndpunkter, utan även vad vi anser vara de bakomliggande orsakerna till dessa: t ex ”de känner sig hotade av att vi får fram fakta och konkret data” eller ”de vill bara hitta enkla och spektakulära svar som ger dem uppmärksamhet”. Det är klart att om du definierar din motståndares argument så blir det mycket enklare att hitta svagheterna.

För att komma ut ur våra låsta positioner så krävs att vi använder oss av de verktyg vi ska ha lagt oss till med inom naturvetenskap och humaniora: att försöka närma sig materialet med så få förutbestämda uppfattningar som möjligt och låta så många röster som möjligt komma till tals så att en högljudd minoritet inte talar för den stora majoriteten. Det är märkligt och lite beklämmande att vi är så dåliga på att applicera våra vetenskapliga metoder och insikter på oss själva.

Vi sluter cirkeln med ett till citat av Linné: Homo. Nosce te ipsum*

* = Människa. Känn dig själv.