Arkeologi är inte vad du tror det är

2014-02-23

Det mest frustrerande med att vara arkeolog är att de allra flesta har en fullständigt felaktig uppfattning om arkeologi. Och vad arkeologer gör. Och varför. Det värsta är att många tror att de vet vad vi gör (inte som med partikelfysiker där vi alla gladeligen erkänner att vi knappt har en susning): en arkeolog är någon som med oändligt tålamod penslar* fram krukskärvor och fina prylar i guld. Om de är riktigt fina hamnar de i en monter, om inte samlar de damm i ett förråd. Det finns ett korn av sanning i detta, men det är samtidigt lika långt från verkligheten som en Robin Hood-filmatisering är från 1100-talets England. Jag påminns tyvärr om detta alldeles för ofta.

Antikrundan den 13:e februari: Ett vikingatida dräktspänne i silver värderades på bästa sändningstid utan att egentligen klargöra för tittarna att det är olagligt att behålla och sälja fornfynd. Jag går inte in på några detaljer här, läs gärna Anna Ölunds blogginlägg, samt Anneli Sundkvists som sätter in det hela i ett globalt perspektiv om plundring av fornlämningar. Vad som verkligen frustrerar mig är dock hur tydligt det blir i dessa sammanhang, särskilt när man läser kommentarer från allmänheten, att de flesta inte förstår vad det egentliga värdet är på gamla saker vi hittar i jorden. Och varför arkeologer blir så upprörda när de försvinner iväg i privat ägo.

Det verkliga värdet är nämligen inte tinget i sig, inte dess beståndsdelar, inte ens dess artistiska värde. En krukskärva kan för en arkeolog vara lika värdefullt som ett guldspänne eftersom det kan avslöja något viktigt om människorna och samhället. Krukskärvan kan berätta om hur pass specialiserad hantverket var, vilka andra kulturområden man tog intryck ifrån, om det rörde sig om lokala eller inflyttade keramiker, vad man åt (spårämnen i leran) och vilka sorts traditioner och ceremonier man hade på boplatsen eller i samband med begravning. Så allt från vardag, till religion, till samhällsstruktur med andra ord. Samma sak för det där guldspännet (minus vad man åt – så ja, keramik är bättre**). Men för att all denna information ska kunna tas fram och leda till kunskap så krävs något absolut ovärderligt: kontext. Vi behöver veta exakt var fyndet gjordes, om det hittades tillsammans med andra föremål, om det var på en boplats, i en grav eller på någon annan plats och datera när ungefär detta inträffade.

Det är därför museer och Riksantikvarieämbetet ibland nöjer sig med att registrera och dokumentera ett fynd och låter upphittaren behålla det tills vidare. Och det är därför som en samling föremål utan platsuppgifter (eller än vanligare, helt felaktiga uppgifter) till försäljning på nätet hugger oss djupt i hjärta och själ. Och de där lådorna med fynd som samlar damm på museer? För det första, hade vi tid och pengar så skulle det sitta arkeologer där dygnet runt. Tyvärr är grundläggande fyndstudier inte det som är mest gångbart hos stiftelser och råd i nuläget, som redan har mycket lite medel att ge humaniora. För det andra så sker ändå studier kontinuerligt och så länge som föremålen finns där så finns alla möjligheter att få ut mer information ur dem i framtiden. Det är som ett bibliotek. Fast ett bibliotek vars böcker är helt unika och inte kan kopieras.

De där skärvorna är skärvor av en svunnen värld, pusselbitar inte bara till förgångna liv utan även till våra egna idag. Hur hamnade vi här, vad hände på vägen från människoapor till sociala medier-konsulter? Det är det vi ser i malstenar, eldstäder, pilspetsar, tjärgropar, järnugnar, dräktnålar och bältesspännen.  De är det enda sätt genom vilka våra föregångare kan berätta om sina liv. Och det går inte att sätta ett pris på en människas liv.

* = Faktum är att vi arkeologer använder grävmaskiner långt mer än vi använder penslar.

** = Andra kanske påstår att föremål av metall eller sten är mer intressanta än keramik, men de har fel. Helt fel.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter