Ken Ring och representationens problematik. Behovet av humanistisk forskning

2014-10-05

Forskningsfrågor är självklart inte något som enbart diskuteras av forskare. Inte heller forskningsproblem. De kan dyka upp på de mest väntade och oväntade platser och sammanhang. Ibland dyker ens forskningsproblem plötsligt upp i en recension på kultursidan (en plats där mitt centrala problem visserligen borde diskuteras rätt ofta, men tyvärr inte gör det). Så var det för mig i förra veckan.

Där sitter jag som bäst och dricker mitt morgonkaffe när blicken faller på rubriken ”Rapparporträtt. Lysten bokbransch utnyttjar Ken Ring” (DN 30/9 2014). Det är en recension av rapartisten Ken Rings självbiografi Livet, författad av honom själv och Klas Ekman. Recensenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli inleder med att konstatera att bokmarknaden nu fylls av allt fler självbiografier av rappare och lyfter ett för utgivningen centralt problem som han menar borde diskuteras: ” I många av fallen rör det sig om biografier skrivna enligt Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz-modellen, med en kulturjournalist som ickeanonym spökskrivare. Relationen mellan huvudperson och medförfattare bör problematiseras. För bakom hiphoppens ständiga dragkamp mellan subkultur och etablissemang – att Jay Z numera är kompis med Barack Obama väcker högst blandade känslor bland rapstjärnans fans – finns en relation mellan skapande arbetarklass och konsumerande/tolkande medelklass. ”

Ja-ha. Där var det. Mitt problem som jag i princip arbetat med på olika vis sedan min avhandling. Även om jag kanske formulerar det något annorlunda och talar om representationens problematik eller skillnaden mellan att ge och vara röst så är det just relationen mellan betraktandets och berättandets ordning och samhällsordningen som jag studerar, senast i en artikel som bl.a. behandlar just relationen mellan Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz: ”Retorik och intersektionalitet. Sojourner Truth, Zlatan Ibrahimović och renhetens paradox”. Det handlar bland annat om att olika faktorer som kön, klass, ras/etnicitet, sexualitet, funktionalitet ger oss människor olika livsvillkor, men också olika möjligheter att vara, bli betraktade som och lyssnade på som människor och medborgare. Att någon blir stjärna inom fotboll eller musik, medan någon annan blir kulturjournalist är inte en slump.

Detta handlar dock inte primärt om mig och min forskning, eller inte ens om Ken Ring och representationens problematik. I ett vidare forskningsperspektiv synliggör den senaste veckans diskussion kring Rings självbiografi, där den inledande recensionen följts av två krönikor på DN (Fredrik Strage, ”Jag oroar mig mer för att förskönat Ken än för att ha exploaterat honom”, DN 3/10 2014; Matilda Gustavsson, ”Det är moralismen som styr i det offentliga känslolivet”, DN 4/10 2014) mycket tydligt det behov som samhället har av humanistisk forskning. Möjligtvis säger den också något om hur angeläget det är för humaniora att tydliggöra detta.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter